Kan vinstbringande företag sköta offentliga uppdrag?

Den privata sektorn utgår från iden att verksamhetens övergripande syfte är att skapa ekonomisk vinst åt ägarna. Den offentliga sektorn övergripande syfte är igen att tjäna medborgaren. Den privata sektorn får sina intäkter genom att förädla tjänster och varor som säljs på en marknad där det (för det mesta) finns konkurrens. Den offentliga sektorn får sina intäkter genom att samla in skatter, dvs. genom att kanalisera en del av den privata sektorns intäkter till att förverkliga den offentliga sektorns uppdrag.
Typiskt har den offentliga sektorn tagit åt sig uppgifter som det lönar sig att organisera kollektivt istället för att organisera privat.  Utbildning hör kanske till de äldsta uppgifterna, medan sjukvård, socialvård, grundinfrastruktur (vatten, el, vägnät) hör till de centrala idag i den nordiska välfärdsmodellen.

Kan vi kombinera dessa två modeller, dvs. använda privata företag till att sköta de kollektiva uppgifterna? Politiskt svarar vänstern nej, högern svarar ja.

Det är helt självklart att om normala företag som sköter offentliga uppgifter eftersträvar vinst. Gör de inte det, fungerar de lagstridigt. Samtidigt blir det problematiskt att ta skattemedel från privata sidan och kanaliserade den till vinster i vissa företag. Här har Li Andersson helt rätt, tjänstemän på den offentliga sidan förverkligar detta kanaliserande, och modellen att man använder skattemedel till att bidra till vinst i ett företag är ohållbart. Man tjänar inte medborgarna genom att kanalisera skatter till vinster i privata företag. Och steget till bäste-broder-mentalitet blir för kort.

Å andra sidan finns det många goda exempel på att den privata sektorns förmåga att skapa mycket kostnadseffektiva varor och tjänster. En normal personbil är exempel på en en sådan vara, där kvalitet och pris är på en utmärkt nivå (åtminstone om man bortser från Finland bilbeskattning). Men här finns det en enorm konkurrens - varje mänska som varit med om att köpa bil har varit med om det. Vi kan ofta välja om vi överhuvudtaget behöver en bil, och väljer vi att köpa en bil kan man jämföra tekniska egenskaper mot pris i oändlighet. Det finns en enorm marknad och enorm konkurrens - som ser till att de vinststrävande företagen fortfarande strävar efter vinst - men är tvunga att erbjuda ett utmärkt pris/kvalitetsförhållande för att nå vinster.

Men går vi till förbindelsebåtstrafiken i skärgården; kan vi där nå någon form av konkurrens? Finns den en sådan marknad att konkurrens kan uppstå? Eller hur är den med cancervård, äldrevård? Vilken är konkurrensen där som garanterar bästa pris/kvalitet? Obefintlig. När mänskor står i nöd, är det det en helt annan sak än att välja bil i bilaffären. Då blir det fråga om att vi kan vara säkra på att den offentliga sidan, som vi valt att organisera kollektiva uppgifter, tjänar sina medborgare. Det är därför det heter tjänsteman - en tjänstemans uppdrag är att tjäna medborgarna.

Så kan privata sektorns vinstbringande företag förmedla den offentliga sektors tjänande uppdrag? Blir uppdragen automatiskt effektivt gjorda bara för att de är privat organiserade. Knappast, om det inte finns incentiv för att göra det effektivt. Och kontinuerlig konkurrens utgör utmärkt incentiv för effektiv arbete.

Men hur gick det med Caruna? Hur kunde våra politiker godkänna att ett investeringsbolag, vars huvudaffärsmodell är att köpa upp monopolinfrastrukturbolag med investeringsbehov och sedan ge interna kapitallån till hutlösa priser, övertar kollektivt skapade eldistributionsnät i Finland? Och för konsumenten blir inget annat alternativ kvar än att betala till investeringsbolag i skatteparadis. Då har man inte tjänat medborgarna.

Eller hur kan det vara möjligt att vi har en stor trafik mellan politiker, som starkt bidragit till en vårdreform, och plötsligt befinner sig på ledande positioner i de vinststrävande vårdbolag som planeras vara viktiga komponenter i kommande kollektiva hälso- och socialvård.

Men tolka mig inte fel. Jag älskar vinststrävande bolag, då de gör de det är bäst på- skapar utmärkta högkvalitativa produkter och tjänster inom ramen för sund konkurrens. Men jag hatar all form av korruption, som då kollektiva tillgångar eller skattemedel som samlats för att tjäna medborgarnas intressen återfinns för andra syften och ställen, t.ex. vinster i företag eller i skatteparadis.

Asylsökande från Finland?

Den trygga finska urskogen och åkerslandskapen har förändrats. Förutom björnar, älgar, ärkefinnar kan vi plötsligt också möta asylsökande, som söker sin tillflykt från våld och död. Mänskor med fara för sitt liv söker sig till Europa. t.om. till den fjärran del av Europa som Finland representerar för ett hopp om trygghet, och säkerligen en vilja ett återgälda den trygghet som erbjuds.

Och vad bubblar då fram från djupet av det finska samhället? Grupperingar som ropar ut sin osäkerhet i form av hat, i form av rädsla för förändringar som de inte känner till. Förändringar av vad man kan möta i skogen, på hemgatan eller på arbetsplatsen. Och det övriga samhället förstår inte att stävja hatet, stävja rädslan, istället kallt observera från sidan, och hoppas på att åtminstone inte man själv blir involverad. För blir man involverad, kan det gå som för den som uttrycket sitt förakt mot hat och hotspridning via att spotta på järnvägstorget i Helsingfors en septemberdag 2016.

Vem sätter ner foten, och säger vad som gäller och vad som inte gäller i Finland? Finland har ryktet av ett tryggt land. Ett land där barn kan gå, cykla eller ta bussen på egen hand hem från skolan. Ett land där chefen och arbetstagaren tryggt kan talas vid i kafferummet om allt från himmel till jord, ett land där ideer och tankar värdesätts. Sätt foten ned, säg till att alla i fortsättningen också skall känna denna trygghet. Så vi som land kan erbjuda en hemvist åt mänskor, erbjuda det lugn och den trygghet vår stilla skog erbjuder.

Istället låter man främlingshat och Nazism synas öppet på gator. Symbolen för det som förstörde livet för miljontals mänskor. Det som sprider en våg av känsla för tillåtelse att utöva förtryck.

Skall vi som finlandssvenskar igen behöva vara rädda för att uttrycka oss på vårt modermål? Jovisst, jag blev slagen för att prata svenska som barn i Åbo, men tyckte en tid att dom tiderna var förbi. Jag kräver inte att mänskor ger service åt mig på svenska, men jag vill leva i en omgivning där man tycker att svenska, eller engelska, franska, tyska, arabiska är en positiv nyans på vardagen. Jag vill inte behöva känna mig som en flykting i Finland pg.a. av att jag inte är "finsk".

Steget är inte långt. Många finlandsvenskar funderar stilla på att söka asyl i Sverige, för det är lätt för oss. Vi har ett val. De som söker asyl från våld på riktigt har inget val. Låt inte Finland bli det land där man inte har valet kvar. Man skall inte behöva söka asyl från Finland.