Jag har arbetat vid ett universitet redan ganska många år, och det går inte en vecka utan att jag funderar på varför jag jobbar vid ett universitet. Gång på gång måste jag övertyga mig själv att det här är rätt sak att göra. När jag någon gång i tiden valde att börja vid universitet, tyckte jag att om jag har en möjligt att bidra till att våra unga får möjlighet att utbilda sig så att de själva får utnyttja sina förmågor och därmed bidra till vårt samhällens konkurrenskraft, så är det rätt sak att göra.
Universitetens kärnuppgift är utbildning och forskning, så säger vår lagstiftning. Dessutom skall vi vara bidra till samhällsdebatten och utvecklingen. För detta ändamål finansierar undervisningsministeriet verksamheten. Min mantra har varit att alla anställda, oberoende om man fungerar i lärarrollen, forskarrollen eller stödfunktionsrollen, skall vara ytterst medveten om varför universiteten finns till, och bidra till detta.
De som i slutändan finansierar vår verksamhet, är skattebetalarna Skattebetalarna, dvs du och jag, är generellt mycket måna över att utbildning fungerar bra. Vi är måna och stolta över att grundskolan ger våra barn kunskaper och färdigheter, och förstår vanligtvis mycket bra att det är samhället som ordnar skolgången. När det gäller universitet är bilden hur det organiseras för skattebetalare otydligare, men medvetenheten om att det är skattepengar som används är fortfarande stor. Kraven är de samma, universiteten skall bidra till att de unga får bra utbildning, och att universitetens verksamhet gagnar samhället.
Ett universitet är en kunskapsorganisation. Men vi är inte den enda. Det finns mjukvaruföretag, planeringsbyråer, reklambyråer och många fler, där mervärdet kommer via intellektuellt arbete, det som i huvudsak vi gör med hjärnan. Typiskt för dessa organisationer är att bra arbete skapas då hjärnorna hålls inspirerade, motiverade och intellektuellt utmanade. Universitet kan sägas vara en extrem kunskapsorganisation. Då behövs också rätt stimulans för att bra arbete skapas.
Ett universitets lednings uppgift är att skapa förutsättningar för att gott arbete skapas. Det gäller att motivera, inspirera, stöda och ta bort hinder. Att kontinuerligt följa upp vad som bäst stöder personalens arbete. Hur får man då reda på vad som behövs? Genom att göra webenkäter, excel-tabeller och nya digital feedbacksystem? Nej, mycket enklare än så. Man går runt och talar med mänskor. Genom att skapa förtroende så att personalen verkligen säger vad som är bra och och dåligt i deras arbetsmiljö. Kommunikation sker i två riktningar. För att kommunicera bra måste man lyssna minst lika bra som man pratar.
Det har talats mycket om den nya universitetslagen år 2010. Den lagen gjorde universiteten till självständiga enheter med egen autonomi och ekonomi, från att ha varit en del av statsapparaten. En del tycker att mycket blev sämre. Jag tycker att lagen är utmärkt. Den nya lagen gör det möjligt för universiteten att självständigt skapa sin egen profil, sitt eget varumärke, sin version av kur kunskap skall genereras och förmedlas, och inom vilka specialområden. Det samtidigt som statens fortsättningsvis finansierar verksamheten, samtidigt som man dessutom kan sälja sitt specialkunnande till vem man vill. Ett gyllene tillfälle. Men få universitet har lyckats utnyttja möjligheten, många har fortsatt som om de fortsättningsvis var statstjänstemannaorganisationer. Men det tar tid att ändra sin organisationskultur, 7 år brukar det sägas.
