Att omförhandla elavtal är en viljefråga

 I ÅU 4.8.2023 finns ett reportage från en av de åbobor som valde att teckna avtal enligt Åbo Energis fast pris för 2 år hösten 2022. Kilowattimmepriset är högt i detta avtal, men ännu värre är uppsägningsvillkoren, som ju säger att kostnaden för att säga upp avtalet är att kunden då måste betala enligt uppskattad elanvändning för resterande avtalspperiod. Typiska uppsägningsvillkor för liknande avtal har varit en avgift på 50 eller 200 euro, beroende på mängden el man använder. För ett småhus på 20000 kWh årlig elanvändning, blir avgiften över 5000 euro, om säger upp avtalet med Åbo Energi ett år i förtid.

Men det värsta i historien är att Åbo Energi upprepade gånger i media har repeterat samma historia – det att uppdatera avtalsvillkoren inte är en viljefråga. Men det är just det det är. Vilka avtalspartner som helst har rätt att omförhandla avtalsvillkoren, om bägge parter är överens. Så om Åbo Energi skulle välja att bistå sina kunder genom att erbjuda ett nytt elpris, som nu dryga 11 c/kWh, eller erbjuda nya uppsägningsvillkor, tror jag nog den andra avtalspartnern, skulle gå med på förändringen.

Åbo Energi meddelar i samma reportage att de inte skall behöva sälja el på förlust. Det jobbiga i detta är att det var ju Åbo Energi som själv upphandlade den el de nu säljer vidare till kunderna till urusla villkor. Hela risken med eluppköp under hösten 2022 överfördes direkt till kunderna. Och ändå är idén med att ha Åbo Energi som ett stadsägt bolag att det hanterar risker och elupphandling på ett sätt som gagnar åboborna. Nu blev detta inte alls av, så man frågar sig hur det är med kompetensen i Åbo Energi?

Men de folkvalda politiker som sitter i Åbo Energis styrelse har fortfarande en möjlighet att föra fram vad som är Åbo Energis riktiga vilja i denna fråga. I Vasa såg politikerna till att stadens energibolag kom emot de som hade hamnat mest i kläm. Detta fast bolaget gick lite back, men på sikt är det viktigare att det finns förtroende för våra stadsägda bolag, att de verkligen verkar i åbobornas intresse.

Jerker Björkqvist, SFP, Åbo

Publicerat i ÅU

Arctic sea - vapentransporter över Östersjön

 Den 24 juli 2009 kapades fraktfartyget Arctic Sea mellan Ölands norra spets och Gotland. Fartyget var på väg med virkeslast från Jakobstad till Bejaja i Algeriet. Fartyget kapades av en grupp på 8-10 personer som tog sig ombord, misshandlade besättningen och tog över fartyget. 

År 2009 var det redan regel på att fraktfartyg skall vara utrustade med AIS-transponder. AIS (Automatic Identification System) är ett system som regelbundet skickar ut fartygets GPS-position över VHF-systemet. År 2009 fanns också nättjänsten marinetraffic.com, ett system som tar emot AIS-meddelanden som frivilliga tar emot via AIS-mottagare, och förmedlar dessa vidare via Internet. Marinetraffic.com används för att försöka spåra vad som hände med Arctic Sea efter kapningen.

AIS-transpondern hade klart slagits av efter kapningen, för Arctic Sea försvann från marinetraffic.com-spårningstjänsten.  Fartyget dök temporärt upp på tjänsten med position i Engelska kanalen, med sista meddelande 30 juli 2009. Man måste dock komma ihåg att tjänsten marinetraffic.com inte är pålitligt, vem som helst kunde mata in position för vilket som helst fartyg vid den tiden, så att det såg ut som att ett fartyg var på en viss position.

Fartyget ägdes av Arctic Sea Ltd på Malta, som i sin tur är ett dotterbolag till Oy Solchart Management AB. Solchart hade som styrelseordförande Victor Matveev. Senare har det också kommit fram att Solchart var del av Mobilim-koncernen, som är registrerad på Jungfruöarna, som var typisk för bolag som skapats av Panama-baserade Mossack Fonseca ("Panamapapprena"). Målsättningen för bolag registrerade via Mossack Fonseca var i regel att undvika skatt genom olika ägararrangemang. Så fast ägaren Solchart var finsk, är nog kopplingen till Finland närmast att utnyttja Finland som neutralt land.

Ryssland är snart inkopplad, och Ryssland dåvarande president Dmitrij Medvedev beodrar ryska flottan att söka upp fartyget. Ryska flottan hittar den 17 augusti fartyget utanför Kap Verde-öarna, som ligger långt söderut, ca 2500 km, utanför den rutt som skulle ha gått till Algeriet. I operationen ingår både fartyg och luftfarkoster, och kaparna, Estniska och Lettiska, men etniskt ryska män tas tillfånga och skickas till Moskva för rättegång.

I Finland utreds kapningen av finska polisen, men finska polisen får mycket begränsad tillgång till information, så utredningen framskrider inte. Det är väldigt svårt att få något grepp om motivet. Vilket intresse skulle det finnas att kapa en virkeslast värd 1,3 miljoner euro, och begära en lösensumma på 1,5 miljoner euro på fartyg och besättning?

Men ännu konstigare är det att Ryska flottan skulle ge sig ut på jakt efter ett Malta-registrerat vanligt fraktfartyg med virkeslast på väg till Algeriet. En militäroperation långt utanför normalt normalt område är nog motiverad av mer än virkeslast.

Det som ter sig naturligt är att det ombord finns vapenlast. Det talas om missiler, flygförsvarsvapen. Det kan förstås vara en normal vapentransport, men det talas också om att det kan vara fråga om att personer inom den ryska säkherhetstjänsten FSB har försökt smuggla ut vapen förbi de normala kanalerna. 

Och hur fungerar då vapentransporter? Vapen köp och säljs i världen, och handelsvaran vapen måste förstås såsom alla produkter levereras från säljaren till köparen. Också Finland exporterar vapen. Det är inte så enkelt att hitta information om detta. Det finns inga speciella farkoster för vapentransport, utan vapen transporteras sannolikt som vanlig frakt ombord på fartyg. Det som dock gärna hålls hemligt är informationen om lasten. 

Ett fraktfartyg med vapen är förstås ett lockande byte för pirater. Vapen har stort värde på den svarta marknaden, så det finns ett stort intresse av att göra vapentransporter svåra att kapa. Ett sätt är att hemlighålla rutten och destinationen så långt det går. Har man en gång kommit ut på öppet hav, krävs det redan resurser för att lyckas överta ett fartyg. 

Det lönar sig också att stuva lasten på ett sätt så det blir svårt, eller nästa omöjligt, att plocka ut den värdefulla lasten. Att lasta t.ex. stora mängder virke så att det täcker den last man vill skydda är säkert effektivt. I praktiken blir det då mycket svårt att lossa det man är ute efter utan ordentliga hamnfaciliteter. Och går man in i en hamn så finns det mycket tid att lokalisera och åtgärda kapningen.

Att använda tunga föremål i lasten är något som man sett tidigare. År 2011 stoppade tullen fartyget "Thor Liberty" i hamnen i Kotka, som i lasten hade 69 Patriot-missiler och 150 ton sprängämnen på väg från Tyskland till Syd-Korea. Missilerna lastades i hamn i Tyskland, i Kotka lastades tung kätting, som antagligen lades ovanpå patriot-missilerna, vilket försvårade en möjligt kapning. Kätting exporteras knappast normalt från Finland till Syd-Korea, med en mycket större stålindustri än i Finland. Att historien med Thor Liberty kom fram berodde på att fartyget råkade ut för hård storm utanför Utö, fick assistans av finsk lots och sökte nödankring vid Nötö i den Åboländska skärgården. 

Hur var det då med Arctic Sea? Före Arctic Sea lastade trävirke i Jakobstad, hade fartyget var på servicearbeten i den ryska enklaven Kalingrad. Fartyget befann sig 3 veckor i Kalingrad före avfärden mot Jakobstad. Så mycket möjligt är att fartyget förbereddes för en smuggling av missiler i Kalingrad, lastades med missiler eller andra vapen och åkte via Jakobstad för att få lasten av virke.

Men bevis på vad som var sanning har inte ännu kommit fram, och fortsättningsvis kan man spekulera vad som egentligen hände. 

Några källor:

https://sv.wikipedia.org/wiki/M/S_Arctic_Sea

https://svenska.yle.fi/a/7-10025195

https://yle.fi/aihe/artikkeli/2016/10/06/panaman-paperit-ja-kaapattu-laiva

https://www.theguardian.com/world/2009/sep/24/arctic-sea-russia-pirates

https://www.iltalehti.fi/uutiset/a/2015120720793520

http://news.bbc.co.uk/2/hi/europe/8290190.stm

 

Köldknäppar och elpriser

 Idag (5 jan 2024) får vi uppleva historiens högsta börselpriser, som når över 2e/kWh. Samtidigt har vi i Sverige toppriser som är en fjärdedel, och nere i Danmark ca 10 cent/kWh, och område Tromsö i Norge på ca 7 cent/kWh.

Orsaken att priset är mycket högre i Finland är att prisbildningsmodellen är sådan på börsen att prisutjämning mellan elområden sker endast då överföringskapacitet mellan områden är tillräcklig. För tillfället importerar vi ca 1/5 av den el vi använder, överföringskapaciteten mellan områdena är inte tillräcklig.

Att producera el blir inte märkbart dyrare bara för att det är kallt. Så i praktiken gör elproducenter stora vinster om de lyckas kanalisera sin elproduktion till börsel dagar som denna. Totalt handlas ca 200 000 MWh på elbörsen dessa dagar, t.ex. kan vi räkna ut att elbolag i Finland idag säljer 179 000 MWh el för ett totalpris på 163 M€ (enligt data från nordpoolgroup.com). För samma elmängd kan man uppskatta produktionskostnaderna till dryga 7M€, vilken betyder en vinst på 156 M€. Som jämförelse såldes 19 december 185 000 MWh för priset 3.3 M€.

Elektrifieringen av samhället gör att vi har en mycket mindre energibuffert än tidigare. I ett oljeuppvärmt hus var bufferten lika stor som oljetanken, många kunde klara hela vinterns värmeenergibehov med en påfyllning. Det spelade ingen roll om det råkade vara -30 grader en stund, priset för uppvärmning var samma per använd värmemängd.

Idag sköts uppvärmningen ofta med värmepumpar. Värmepumpar dimensioneras ofta för små, för logiken är att de få dagar som man behöver extra värme, använder man direktel som tillägg. Det gör att det behövs exponentiellt mer elenergi kalla dagar.

Logiken med börsel är att marknaden skall jämna ut energitopparna. I praktiken fungerar det inte, då man i sina hus inte helt kan sluta värma bara för att det blir kallt ute. Så de normala annars fungerande marknadskrafterna ger dåliga resultat.

Elektrifiering skall vi hursomhelst gå mot, det är det snabbaste sättet mot fossilfritt samhälle. Men det behövs nya marknadsmekanismer och ny teknik för energilagring, så vi i framtiden kan njuta av stugvärmen också de kallaste dagarna.

Jerker Björkqvist, Åbo

Publicerad i Åbo Underrättelser 6.1.2024

Att föra kampanj i riksdagsval

 En oktoberdag lovade jag, efter några påringningar och betänketid, att ställa upp i riksdagsvalet 2023 för SFP i Egentliga Finland. Min ambitioner var vid det skedet inte så stora. Men jag gick in processen med idén att "alltid kan man lära sig någonting". Och lärt mig har jag. Mycket.

Bland de första att tänka på var vad som mitt huvudtema skulle vara.  Jag har i flera repriser fått feedback på att jag förstår det stora hela, och kan sätta saker i kontext på ett bra sätt. Men det är inte något som är fungerar som tema. Jag tänkte tidigt på iden "en teknisk lösning", "tekninen ratkaisu", som kopplar till det att det skulle vara mera fråga om bilden av ren analytisk förmåga än uppmålade av teman som "billigare bensin", "bättre vård" eller "skydda miljön". Småningom började det gå mot energi, och speciellt ny energi, som anspelar på Finlands starka utbyggnad av vindkraft, samtidigt som vi hade det som kallades energikris under hösten. Jag säger "kallades energikris", därför att det nog inte direkt fanns någon energikris, utan närmast en energimarknad som var utanför sitt normaltillstånd och gav upphov till prisbildning som var samtidigt absurd, samtidigt gav möjlighet till starka aktörer att göra ordentligt med pengar.

Jag var inte den enda med temat ny energi. Från centern i egentliga Finland hade Jani Kurvinen nästan samma slogan, och från Nyland hade SFP:arna Heidi Himmanen och Kristian Rehnström ganska liknande.

Temat energi passade egentligen utmärkt bra, för i mitt daglig arbete är jag engagerade i detta. ÅA utvecklar DI-utbildningen i Vasa, och en profil "Energi+IT" är under arbete, där energiteknik och informationsteknologi kombineras. Våra forskningsprojekt siktar sedan en tid på den gröna omställningen där företag redan är på god väg mot koldioxidneutrailitet i sin egen verksamhet. Jag har följd med detta i flera år, och kan nog påstå mig vara ganska kunnig på området. 

Kampanj

I val skall man driva kampanj. Från början sa jag att jag inte är någon kampanjmänska, att stå i gathörn och vifta med flaggor är inte riktigt vad jag trivs med. Utan kampanj blir det inte mycket röster. Så hur skall man då göra? Till näst kommer en lista av kampanjaktiviteter och hur jag gjort med dem:

SoMe

Jag är inte en SoMe mänska, jag har i princip hållit mig till LinkedIn. Men budet var att "utan SoMe" blir det till ingenting, så jag aktiverade mitt Facebook-konto på i Februari, och gick från 0 till dryga 500 vänner på ett par veckor och sakta ökning efter de. Kampanjen där var i huvudsak att skicka ut sakliga faktarutor med anknytning till energi. Bilder på mig själv tror jag inte jag satt en enda, fast det å andra sidan ofta är det viktiga. 

Men störst genomslagskraft fick jag dock på LinkedIn, där jag snabbt en kväll gjorde en graf som visade nivån på vindkraftsplaner inom Finland. Den har tillsvidare visats 43900 gånger på LinkedIn. Nummer två på den listan är 5 månader gammal, då jag meddelade att jag ställer upp, med 10000 visningar.

Google video reklam

Tillsammans med Markus Blomquist funderade vi en kväll att SFP lockar nog över språkgränsen. I Egentliga Finland går SFP-kampen i huvudsak ut på att internt konkurrera om de trogna SFP-rösterna. Vi tänkte experimentera med att göra video-reklam på Youtube. Vi satt en söndag och komponerade ihop. 5 sekunder video tar minst 5 timmar att göra. Mina betalda reklamvideor har nu visats 515000 gånger på Google videonätverk i hela Egentliga Finland. Få se om det har någon effekt.

Vägreklam

Jag tänkte i början ha vägreklamskyltar och beställde ett antal. Men genast då skyltar började sättas upp den 2 mars 2023 insåg jag att mina skyltar inte kommer att ha någon större slagkraft. Och jag tyckte heller inte att jag egentligen ville bidra till nedskräpningen av vägarna. Det skall bli skönt att återgå att titta på omgivningen och naturen istället för brokiga och skrynkliga skyltar längs vägarna. Så det blev inte mycket av det.

Tidningsreklam

Köpt tidningsreklam hade jag egentligen tänkt satsa på, men ned tanke på kostnader, och möjligheten till "nya röster", så ändrade jag i något skede planerna. I huvudsak är det här samma SFP-röster man konkurrerar om. Men "seriösheten" i kandidaturen värderas nog av hur mycket pengar man verkar sätta i sin kampanj.

Kampanjevenemang

Kampanjevenemang har alla kandidater ordnat några eller flera antal. Jag fick idén i något skede att ordna energirundan, dvs åka runt och berätta om vad som händer med energi i Finland samt bjuda in en lokal person och berätta om solpanelslösningar i praktiken. Det blev inte riktigt någon publiksuccé, även om själva sakinnehållet blev en bra story, och åtminstone jag lärde mig en hel del. Men värdet i dessa kampanjevenemang är nog kanske främst att lyckas dels marknadsföra det på förhand, och post utvalda bilder efteråt. 

Valstuga och utekampanjer

Det ordnades en hel del utekampanjer där vi kandidater kunde stå och och dela ut det krääsä som man skaffat.  Diskussionerna var OK, men mycket diskussioner blev det med sådana man redan kände, hur mycket förändring där skapas vet jag inte. Utekampanjernas demografi motsvarar nog inte väljardemografin, men intressant är det många gånger.

Bussreklam och busshållsplatsreklam

SFP har antagligen satsat i förhållande till potentiella kandidater mest på bussreklam i Egentliga Finland. Jag valde att vara sparsam med detta.

CPM

Jag har också lärt mig mått på synlighet som media erbjuder. CPM står för Cost Per Mille, dvs kostnad för tusen visningar. Många finska media har en CPM på kring 20 euro. Digitala plattformar som Google video och Instagram kan ha priset 2-4 euro CPM.  

Valresultat

SFPs i Egentliga Finlands valvaka hölls på Kåren i Åbo. Kvällen gick framåt, första resultatet då förhandsrösterna var räknade visade på att SFP tappar sitt mandat i Egentliga Finland, men ganska snabbt uppdaterades detta till att det hölls kvar, såsom hela kvällen. Sittande Sandra Bergqvist blev invald med övertygande siffror. Själv fick jag slutligen 321 röster, vilket var någorlunda hyfsat.

 

 

 

 

 

 

Entimmeståg och femtonminutersladdning

 

Entimmeståget kan inte annat än förundra mig. Man efterlyser att beslutsfattande skall basera sig på kunskap och information. När det gäller entimmeståget har banverket år 2020 samt en skild ministeriearbetsgrupp 2023 dömt projektet som olönsamt. Europeiska revisionsrätten har i en omfattande rapport från år 2018 utrett nyttan och lönsamheten i snabbtågsförbindelser inom Europa. I konklusionerna nämns att medlemsländerna borde bättre beakta lönsamhetsberäkningar, och konstaterar att snabbtågsinvesteringar ofta är mer politiska än baserade på ett riktigt behov. Behoven är ofta andra än restid, såsom turtäthet, nätförbindelse under tågresan och fortsatta förbindelsen från tågstationen. Entimmeståget är förstås mycket politiskt, där den politiska idealismen målar upp en bild där Åbolands framtid är beroende av att vi kommer 8-20 minuter snabbare till Helsingfors.

De tre stora banprojekten i Finland är projekterade till mer än 10 miljarder euro. En målsättning med banprojekt är att minska klimatavtrycket från transportsektorn.

Hur skulle det vara om vi i stället använde medel till att snabbt bygga upp laddningsnätverk för elbilar i Finland? Framför dörren står två stora förändringar; försäljningen av bilar med förbränningsmotorer upphör 2035 och det sker en snabb övergång till helt fossilfri elförsörjning via främst utbyggande av vindkraft. En massiv satsning på laddningsinfrastruktur som möjliggör laddning av elbil på under 15 minuter på tillräckligt många ställen, kunde snabbt minska utsläppen inom transportsektorn, då det blir mycket mer praktiskt att använda sig av elbil. Elbilsstöd behövs också, så nuvarande förbränningsmotorbilpark skulle bytas ut snabbare. Åtgärder som dessa behövs om Finland skall uppnå koldioxidneutralitet år 2035.

Jerker Björkqvist, Åbo
Riksdagsvalskandidat, SFP

Publicerad i Åbo Underrättelser 4.3.2023

ChatGPT och undervisning

De senaste veckorna har man diskuterat en hel del om artificiell intelligens (AI), speciellt då systemet ChatGPT. ChatGPT har visat sig ge kvalificerade svar på olika frågeställningar och det har diskuterats hur man skall undvika att systemet används för att svara på prov- och tentsvar i undervisningen.

Själv har jag förstås provat på ChatGPT Systemet ger utmärkta, men helt generella, svar på olika frågeställningar, sådant man skulle få fram med en tids surfande på Wikipedia och motsvarande källor på Internet. Språket är förstås korrekt, eftersom man använder sig av redan existerande satsuppbyggningar. Det kan tyckas att systemet skapar mycket goda texter, som väl kunde användas som provsvar eller som svar på frågor. Systemet är alldeles utmärkt på att ge kända svar på kända frågor.

Men ChatGPT och är ändå bara en maskin i form av algoritmer i en dator. En maskin är konstruerad av en mänska ett uppnå ett visst syfte. Maskiner har ingen egen målsättning, och har inget behov av att skapa något annat värde än det som den mänska som konstruerade maskinen ursprungligen avsåg. Systemet förstår inte kontext, förstås inte humor och sarkasm, förstår inte signaler som är icke-verbala och kan inte interagera fysiskt.

Det som vår utbildning skall bidra till är just det som ChatGPT är svagt på. Vi skall utbilda till att förstå kontext, kunna tolka svaga signaler, förstå sig på helheter, kunna bygga nya sätt att tänka och kombinera lösningar på sätt vi inte tidigare gjort. Om ChatGPT kan ersätt någon utbildning, så är det nog inte så stort värde i den utbildningen.  Vår utbildning skall ge kapacitet att ge nya svar på framtida okända frågor. 

Jag vill att Finland satsar på gedigen handledd utbildning, av goda, motiverade och inspirerande lärare. Vi kan digitalisera mycket, ChatGPT är en digitalisering av informationssökningsprocessen och ett utmärkt hjälpmedel, men lärandeprocessen varken kan eller skall digitaliseras.

Jerker Björkqvist
Riksdagsvalskandidat (SFP)

Publicerad i ÅU 31.2.2023

Använd förnybar energi lokalt

In Finland investeras det nu stort i förnybar energi, och snabbast går det framåt med vindkraft. Enligt Suomen Tuulivoimayhdistys finns det idag 5677 MW installerad vindkraft och total planerade projekt finns det 65945 MW (en effekt motsvarande 41 st Olkiluoto 3!).  I december 2022 utgjorde vindkraften 18% av den total genererade energin i Finland. Om installationerna av vindkraft går enligt dessa ambitiösa planer kommer vi snart att ha betydligt mer energiproduktion än vi i Finland behöver. Trots att vi pratar om energikris idag, kommer framtiden att se mycket annorlunda ut. Frågan är då vad vi gör med denna stora energikapacitet. El kan relativt lätt omvandlas till vätgas, som både kan lagras och skickas vidare via rörledning. Det finns bl.a. planer på vätgasexport till bl.a. Tyskland.

Men jag tror inte vätgasexport eller annan energiexport är det vi borde göra. Vi borde istället noga se över hur vi använder den energi som produceras i Finland. Vi borde se till att vi använder energi i Finland till en värdeökning som sker inom landet. Energin borde användas här för att öka förädlingsvärdet, t.ex. genom tillverkning av koldioxidfritt stål, syntesbränslen, eller inom tillverkande industrin, där vi plötsligt har möjlighet att tillverka energiintensiva produkter på ett helt annat sätt än tidigare. Eftersom energin är helt förnybar, så är det ingen miljöbelastning, snarare kunde man räkna det som kolsänkor, eftersom produktion i Finland potentiellt tar över koldioxidtung produktion. 

Det behövs i Finland både en strategi för att se till att energin används lokalt för värdeökning, mekanismer som möjliggör och lockar investeringar till Finland, samt en stark satsning på forskning, utveckling och utbildning så att vi har den tekniska kunskapen att förverkliga den gröna produktionen vi har möjlighet till. 

Jerker Björkqvist, TkD 

Åbo

Publicerad i HBL 3.2.2023

Pörssihinta ei sanele sähkön hintaa

 Turku Energian toimitusjohtaja Timo Honkanen kertoo TS 3.1.2023 että sähkön hinta määräytyy pörssihinnan mukaan. Ja totta on, että se sähkö, mikä myydään Nordpool pörssissä tietysti määräytyy sen markkinapaikan mukaan. Mutta eihän se ole ainoa markkinapaikka sähkölle. Sähköä voi hankkia monella tavalla, sen voi tuottaa itse, sen voi hankkia pitkäaikaisilla kahdenvälisillä sopimuksella tuottajan kanssa, sen voi hankkia futuurimarkkinoilta.   Muun muassa energiayhtiö Fortum on ”kärsinyt” siitä, että se on aikoinaan myynyt omaa sähkötuotantokapasiteettia futuurimarkkinoilla selvästi nykyistä markkinatilannetta halvemmalla, eli markkinoilta saatava Windfall-voitto ei ole täysin voitu hyödyntää. Ja Windfall-tuottohan otetaan loppupelissä asiakkaista.

Sähkön tuottajahinta on riippuen tuotantomuodosta, mutta esimerkiksi nykytekniikalla tuotettu tuulivoima on tuotantohinnaltaan 2,5-5 c/kWh. Kallein taitaa olla fossiilisilla polttoaineella toimiva yhdistetty sähkö-ja-lämpölaitos noin 10-15 c/kWh, mutta Suomessa ainoastaan 14% sähköstä tuotettiin fossiilisella polttoaineella, joten sen vaikutus sähkön tuotantokeskihintaan ei ole kummoinen. Ei käytännössä tuottajahinta sähkölle lienee noin 4-6 c/kWh, kuluttajan maksama tätä korkeampi hinta menee marginaalina jonkun toimijan taskuun voittona. Eikä se ole toisaalta yllätys, yrityksen tavoitteena on aina tehdä vallitsevassa markkinatilanteessa voittoa.

Joten luen Turku energian kirjoituksen niin, että viesti on että hyötyjä ei ole Turku energia, vaan Turku Energialla ei ole muuta mahdollisuutta kuin reagoida jo tapahtuneen markkinatilanteen muutokseen siirtämällä markkinahinnat asiakkaiden maksettavaksi.

Kysymys on sitten olisiko voinut toimia toisin? Olisiko pystynyt hyvällä riskienhallinnalla varmistaa, että Turkulaisilla olisi omistamallaan energialaitoksen kautta edelleen käytettävissä sähköenergiaa ilman ylisuuria hintamarginaaleja?  Olisiko omistukset tuulivoimayhtiössä ja vesivoimayhtiöissä paremmin käyttää varmistaakseen omistajille kohtuuhintaista sähköenergiaa?  Näen kyllä että mahdollisuuksia olisi.

Viime vuosi on ollut kaikille alueelliselle sähköyhtiölle hankala, ja moni ei ole pystynyt suorittamaan perustehtäväänsä – toimittamaan sähköenergia omistajilleen järkevään hintaan. Valitettavasti näyttää siltä että sähkömarkkinat tarvitsee lisää regulaatiota, jotta häiriöitä energiamarkkinoilla ei luo rahastusmahdollisuuksia, jossa kärsijä melkein aina on pienet toimijat, kuten kotitaloudet Turussa.

Jerker Björkqvist, TkT
Eduskuntavaalidehdokas (RKP)

Julkaistu TS 12.1.2023

Vad är rätt pris på el?

Många hushåll har under hösten fått välja mellan pest och kolera på elmarknaden. Antingen 24 månaders bindande elavtal till högt pris eller börspris med toppriser på över 60 c/kWh. Frågan är vad "rätt" pris på el är?

Finansbolaget Lazard publicerar kontinuerligt det som kallas LCOE-Levelized Cost of Energy, översatt livstidskostnad för energi. LCOE inkluderar investering, drift och nedmontering. Idag är de billigaste energiformerna vind, sol och vattenkraft, där alla rör sig på en livstidskostnad mellan 3-6 cent / kWh.  Det fina idag är att de billigaste energiformerna faktiskt samtidigt är fossilfria. Kärnkraft är i princip också billig, men inkluderar man all livstidskostnad, inklusive uppbyggnad, drift, nedmontering och slutförvaring av bränsle, är priset betydligt större än för vind-, sol- och vattenkraft.

Vi har i Norden levt med elenergipriset som har stundtals legat i par med produktionspriset. Detta beror på att vi i Norden faktiskt har minskat vår energianvändning och det har funnits ett överskott på el på marknaden. Det i sin tur ledde till att investeringar i ny elproduktion var för låg under flera år. Rysslands terrorkring i Ukraina gjorde det med ens klart att vi inte riktigt skött vår elförsörjningsberedskap. När samtidigt globala råvaruhandlare utnyttjat energikrisen  genom att köpa upp framtida elproduktion (läs elfuturer för nuvarande vinter), för att sälja dem dyrt tillbaka till bland annat oss finländare så har det alltså bara funnits elavtal med enorma marginaler alternativt elbörspriset till salu för elkunder. 

Men vi kommer att återgå till en elmarknad, där priset hos slutkunderna är något högre än produktionskostnaderna. Det var visst svenska kraftnät som uppskattade att detta pris är 5-6 c / kWh, vilket väl överensstämmer med LCOE-siffrorna. Men det behövs reglering på elmarknaden så att energiförsörjningen blir rättvis. Det är inte rätt att skattemedel skall användas för att få någon nivå av rättvisa på marknaden, såsom med energistöden staten nu delar ut.

Med nuvarande investeringstakt i vindkraft så har vi faktiskt en enorm potential till en framtid där energi är förmånlig samtidigt som den är klimatneutral. Initiativet till storsatsningen på fossilfritt stål i Ingå är ett bevisen på potentialen. Vi skall se till att Finland utnyttjar denna potential.

Jerker Björkqvist
Riksdagsvalskandidat (SFP)

Högt elpris trots blåsigt väder

Jarl Ahlbeck undrar I ÅU 22.12 varför energipriserna på elbörsen är samma höga trots högre elproduktion än elkonsumtion i Finland. Orsaken är helt enkelt prissättningalgoritmerna på den nordiska elbörsen Nordpool. Transportkapaciteten av el mellan de olika prisområdena på den nordiska energibörsen är begränsad. Om transportkapaciteten inte utnyttjas till fullt har de olika områdena samma pris, för de hör då i princip till samma prisområde. Men om begränsning av transportkapaciteten uppnås, får områdena olika pris.

Så i fallet som Ahlbeck hänvisade till, så kunde all el på det finska området säljas till svenskt pris, och då blev priset enligt det området. Om däremot vårt elöverskott i Finland skulle ha varit betydligt större, skulle allt vårt överskott inte ha kunnat transporteras till Sverige, och då skulle prisbildningen blivit enligt finska marknaden.

Algoritmen som räknar ut priset på elbörserna heter EUPHEMIA (EU+Pan-european Hybrid Electricity Market Integration Algorithm) och är publicerad på nätet. Det är samtidigt kanske ett problem, skickliga aktörer på marknaden kan utnyttja kunskapen om algoritmen för att själv ge sådana bud på elmarknaden som optimerar egen vinst.

EUPHEMIA består av en kombination av budgivningssystem på inköp och försäljning av el, information om transportkapacitet mellan prisområden, en central optimeringsalgoritm, och ett antal regler om vad som är möjligt på den integrerade elmarknaden. Det blir rätt komplext, och det leder lätt till att den enskilda elkonsumentens intressen inte alls beaktas. Elmarknaden är en nationell angelägenhet, och måste i framtiden regleras bättre.

Jerker Björkqvist, Tkd

Riksdagsvalskandidat

Om att arbeta vid ett universitet

 Jag har arbetat vid ett universitet redan ganska många år, och det går inte en vecka utan att jag funderar på varför jag jobbar vid ett universitet. Gång på gång måste jag övertyga mig själv att det här är rätt sak att göra. När jag någon gång i tiden valde att börja vid universitet, tyckte jag att om jag har en möjligt att bidra till att våra unga får möjlighet att utbilda sig så att de själva får utnyttja sina förmågor och därmed bidra till vårt samhällens konkurrenskraft, så är det rätt sak att göra.

Universitetens kärnuppgift är utbildning och forskning, så säger vår lagstiftning. Dessutom skall vi vara bidra till samhällsdebatten och utvecklingen. För detta ändamål finansierar undervisningsministeriet verksamheten. Min mantra har varit att alla anställda, oberoende om man fungerar i lärarrollen, forskarrollen eller stödfunktionsrollen, skall vara ytterst medveten om varför universiteten finns till, och bidra till detta.

De som i slutändan finansierar vår verksamhet, är skattebetalarna Skattebetalarna, dvs du och jag, är generellt mycket måna över att utbildning fungerar bra. Vi är måna och stolta över att grundskolan ger våra barn kunskaper och färdigheter, och förstår vanligtvis mycket bra att det är samhället som ordnar skolgången. När det gäller universitet är bilden hur det organiseras för skattebetalare otydligare, men medvetenheten om att det är skattepengar som används är fortfarande stor. Kraven är de samma, universiteten skall bidra till att de unga får bra utbildning, och att universitetens verksamhet gagnar samhället.

Ett universitet är en kunskapsorganisation. Men vi är inte den enda. Det finns mjukvaruföretag, planeringsbyråer, reklambyråer och många fler, där mervärdet kommer via intellektuellt arbete, det som i huvudsak vi gör med hjärnan. Typiskt för dessa organisationer är att bra arbete skapas då hjärnorna hålls inspirerade, motiverade och intellektuellt utmanade. Universitet kan sägas vara en extrem kunskapsorganisation. Då behövs också rätt stimulans för att bra arbete skapas. 

Ett universitets lednings uppgift är att skapa förutsättningar för att gott arbete skapas. Det gäller att motivera, inspirera, stöda och ta bort hinder. Att kontinuerligt följa upp vad som bäst stöder personalens arbete.  Hur får man då reda på vad som behövs? Genom att göra webenkäter, excel-tabeller och nya digital feedbacksystem? Nej, mycket enklare än så. Man går runt och talar med mänskor. Genom att skapa förtroende så att personalen verkligen säger vad som är bra och och dåligt i deras arbetsmiljö. Kommunikation sker i två riktningar. För att kommunicera bra måste man lyssna minst lika bra som man pratar.

Det har talats mycket om den nya universitetslagen år 2010. Den lagen gjorde universiteten till självständiga enheter med egen autonomi och ekonomi, från att ha varit en del av statsapparaten. En del tycker att mycket blev sämre. Jag tycker att lagen är utmärkt. Den nya lagen gör det möjligt för universiteten att självständigt skapa sin egen profil, sitt eget varumärke, sin version av kur kunskap skall genereras och förmedlas, och inom vilka specialområden. Det samtidigt som statens fortsättningsvis finansierar verksamheten, samtidigt som man dessutom kan sälja sitt specialkunnande till vem man vill. Ett gyllene tillfälle. Men få universitet har lyckats utnyttja möjligheten, många har fortsatt som om de fortsättningsvis var statstjänstemannaorganisationer. Men det tar tid att ändra sin organisationskultur, 7 år brukar det sägas. 

Energiapahoinvointi

Lokakuussa  moneen sähköpostiin tipahti Turku Energian sähkötarjous kahdeksi seuraavaksi vuodeksi - 27,10 c/kWh. Tämän voi verrata edellisen kaksivuotiskauden hintaan 3,90 c/kWh. Hinta on käytännössä seitsemänkertainen. Suuri kysymys tässä on mistä tämä hinta on keksitty, se ei varmaankaan vastaa kasvaneita raaka-ainekustannuksia, koska Turku Energian sähkön alkuperä on Turku Energian oman vuosikertomuksen mukaan ainoastaan 5% fossiilipohjainen. Loput on joko uusiutuvaa tai ydinvoimaa. Näissä kummassakaan raaka-aineen hinta ei ole kasvanut. Joten miksi energian myyntihinta on seitsenkertainen?   

Nyt tullaan asian ytimeen. Turku Energia on osakkaana sähköenergian tuotantolaitoksissa. Nämä tuotantolaitokset myyvät sähkötuotantonsa Nord Pool Spot sähköpörssiin. Turku Energia taas ostaa sähkönsä Nord Pool Spot sähköpörssistä. Koska Nord Pool Spot-hinnat tänä päivänä muodostuu pitkälti keinottelun kautta. Kun tietyllä Nord Pool alueella on sähköpula, niin sähkötuottajilla on mahdollista saada suuria katteita tuottamalleen sähkölleen. Siis sähkötuotantoyhtiöt, jossa Turku Energia on osakkaana, tekevät rutkasti rahaa myymällä sähkö pörssiin. Samalla Turku Energian logiikka että sähköasiakkaat pitäisi maksaa kalliista pörssisähköstä. Tämä, vaikka myyntivoitot sähköpörssiin tulee osakkuuksien kautta takaisin Turku Energialle. Eli tietysti Turku Energia loppupelissä maksaa sähkön tuotannosta omistamissaan laitoksissa tuotantokustannuksien mukaan, eikä pörssihinnan mukaan. 

Me Turkulaiset olemme aikaoinaan rakentaneet Turku Energian, jotta meillä olisi käytettävissä varma ja kustannustehokas energia. Nyt kuitenkin tämä ei toteudu, koska mennään pörssihinnan mukaan, vaikka vaihtelut pörssihinnassa vain tuovat kirjanpidollisen rahansiirron Turku Energialle. Nyt turkulaiset joutuu siirtämään tulonsa sähkötuotantolaitoksille, vaikka Turku Energia voisi yhtä hyvin edelleen tuottaa Turkulaisille kohtuunhintaista sähköä. Me emme ole rakentaneet Turku Energian, jotta pukumiehet voivat kotiuttaa voittoja.

Turku Energian strategiassa mainitaan että "Olemme nostaneet strategiassamme asiakkaat ja heidän energiahyvinvointinsa keskiöön. Asiakaslupauksemme mukaisesti olemme lähellä ja näemme kauas.". Nyt vain on käynyt niin, että keskiöön on noussut asiakkaiden energiapahoinvointi. Monella on tällä hetkellä tuskaa - joko mafiatyyppinen 24 kk sopimus, jota ei voi purkaa maksamatta täysin kohtuuttomat sopimussakot, tai pörssisähkösopimus, joka syö yöunet, koska pitää vahtia että kodin lämmitys ja muut sähkösyöpöt ajoitetaan halpaan pörssisähköön.

Turku Energia on edelleen Turun kaupungin omistama liikelaitos, ja omistajaohjaus tapahtuu valittujen kuntapoliitikkojen kautta. Omistajaohjaus luo perusstrategian - minkä takia meillä on Turku Energia? Edelleen näen että meillä on Turku Energia jotta meillä olisi varma ja kustannustehokas energia käytettävissä. Ei sitä varten että maksimoidaan kaupungin saamia voittoja. Itse pyytäisin Turkulaisilta anteeksi, jos olisin ollut mukana luomassa tätä tilannetta.

Kansallisella tasolla tarvitaan uudistus energiapolitiikkaan. Suomi on pohjoisimpia ja kylmimpiä osia Eurooppaa, jossa on talvella jaksoja, jossa vaadittava energia hyvänlaatuiseen elämään on suuri. Naapurimaissa Ruotsissa ja Norjassa asiat on hoidettu vesivoiman kautta. Suomi pitää panostaa paljon siihen että energiajärjestelmämme on varma, kustannustehokas ja ajaa kansalaisten etua.

Jerker Björkqvist

Eduskuntavaaliehdokas / RKP 

Värdet i gamla universitetsbyggnader

 Diskussionen om hur man skall använda de byggnader som historiskt har använts av Åbo Akademi har varit intensiv sedan Åbo Akademis utkast till fastighetsanvändningsplan (även kallad fastighetsstrategi) har lagts på bordet. Historiker vill att fastigheterna absolut skall hållas kvar, studenterna säger att det skall finnas utrymme för studentaktiviteter.

Jag själv har jobbat i olika utrymmen - i cementfabrikens i Pargas övervakningsrum, i Biocitys företagsutrymmen, i Axelia II nybygge, i typiska kontorsutrymmen i Olars i Esbo, i nybyggda Gräsvikens utrymmen i Helsingfors med utsikt över Estlandsbåtarna, i nybyggda ICT-huset i Åbo, och för tillfället i nyrenoverade Agora. Men nej, aldrig i ett museum. Vilket har varit bäst? Det kan jag inte svara på, det som egentligen har betydelse är vilket utrymme som bäst stöder den funktion man sysslar med. Och ännu viktigare - där man kan samverka med andra mänskor på ett givande sätt.

Så är det med hus. Upplevelserna av hus kommer i huvudsak från den gemenskap och anda man har känt i husen. Andan kommer från de mänskor man samverkar med. De flesta kommer ihåg sina barndomshem - knappast för husets skull - utan för den intensiva gemenskap och trygghet man känner som barn, huset blir lätt en symbol för den saken. Men det är inte huset som gav gemenskapen och tryggheten.

Så är det också man akademiska hus. Styrkan, andan, glädjen och gemenskapen föds i studerandegemenskapen. Tillsammans har man upplevt växandet från yr ungdom till halv vuxen. Husen blir symbol för denna tidvis euforiska, tidvis säkert också missmodiga period. Då är det klart att nostalgin bubblar fram då man talar om huset. Otaliga sörjde att en epok tog slut, då legendariska Borgen stängde för gott i december 2021.

Jag själv, trots att jag inte är på något sätt den mest beresta i akademiska sammanhang, besökt universitet i Norden, Storbritannien, Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland, Singapore, Japan, Ryssland, USA, Kanada, Holland, Rumänien. Vid dessa besök har jag alltid varit fascinerad av ställen där man ser att studenterna är aktiverade i många saker - studier såsom aktiviteter kring studierna.  Minst fascinerad har jag varit när jag har besökt rektorer i antika utrymmen med höga dörrar och knarrande golv. För mig har tankarna fört till auktoritära system och avstånd mellan mänskor. Och de övervakande målningarna av forna rektorer längs väggarna gör inte stämningen mycket bättre. Vi övervakar dig. Såsom Europas folklige demokratihjälte president Zelensky lär ha sagt - han vill inte att hans bild skall hänga på väggarna - han vill att bilder av våra barn och unga skall hänga på väggarna - vår framtid, de vi jobbar för.

Så tycker jag också  om ett universitets utrymmen. Vi skall ha utrymmen som tjänar vår primära uppgift. Vår primära uppgift är att ge de yraoch ivriga ungdomarna möjlighet att växa till nästan vuxna. Dels sköts detta genom att erbjuda möjlighet att lära sig, för detta behövs lärandeutrymmen som gör det möjligt att lära sig. Dels sköts detta genom att erbjuda utrymmen där man kan växa som mänska, via studerandeföreningar, via grupparbeten, via möjligheter till olika evenemang. De akademiska traditionerna är viktiga. Men de är inte husen som är traditionerna. Traditionerna  är konsten att äta och sitza tillsammans, respektera sina bordsgrannar, lära sig uppvakta och respektera sina grannföreningar, lockas till att hålla inspirerande och och underhållande tal, sjunga tillsammans. Om dessa akademiska traditioner skulle vara mer spridda, skulle vi leva i en fredligare värld.

Så vilka hus och utrymmen skall vi då ha? Det viktiga är inte att huset är gammalt, utan att det kan tjäna sitt syfte. Visst tycker jag det finns ett värde att uppleva de historiska symbolerna vetenskap och civilisation, men än viktigare är att studerande (och ja, varför inte också undervisande personal) blir inspirerade av utrymmen.

Jag var med och ordnade evenemanget ICT Showroom i början på mars. Det är en studerandeprojekttävling med projekt inom IT-sektorn, som nu, ännu i slutändan av Covid-19, inte kunde ordnas helt publikt, utan som en pitching-tävling, som strömmades på youtube. Utrymmena vi använde var i Åbo yrkeshögskolas nybygge Educity. Utrymmeslösningarna där möjliggjorde ett mycket lyckat evenemang, då utrymmena var öppna, ljusa, möjliggjorde både själva evenemanget och de tekniska arrangemang som behövdes. Educity har planerats utgående från funktion - det är ett lyckat, modernt utbildningshus.

Inget historiskt hus har byggts för att vara gammalt. Då det har byggts har det antagligen representerat de moderna, med tidens bästa tekniska lösningar. Så skall ÅA:s utrymmen också fortsättningsvis utvecklas, vara moderna, med tidens bästa tekniska lösningar. Dessutom får hus gärna vara vackra. 

Jerker Björkqvist
Åbo Akademi, Universitetslektor och docent

Om att villa bli Tsar

 Vladimir Putin vill bli Tsar. Eller någon form av vad som skulle kunna kallas en Tsar idag. Tsaren Putin behöver ett imperium, vill vara vacker, och vill vara omtyckt av folket.

Putin är inte vacker, och har aldrig varit det. Han är en före detta KGB agent, utbildad till att leva i skuggorna, vara kallt beräknande och göra det som behövs för att fullfölja uppdraget. Han kommer ihåg kalla kriget, hur USA använde allt som stod i deras makt för att få bort  Sovjets kärnvapen från deras närområde, dvs Cuba-krisen. Det alltså hör till en stormakts rättigheter, fiendens vapen skall inte finnas på stormaktens närområden. Rysslands stormaktsfiende symboliseras förstås idag av NATO.

Putin blir inte vacker, det vet han, men han kan bli omtyckt av folket. Macho-mannen som rider barkroppad på hästar, slåss med tigrar, mannen som ger folket bättre ekonomiska förutsättningar. Storyn i kontrollerad massmedia som alla skall bidra till att berätta om hans framgångar. Allt för att bli omtyckt av folket. Men det krävs allt större massmediekontroll för att "rätt" bild skall berättas.

Sedan kommer Ukrainas president Zelensky. TV-pajasen som representerar motsatsens till Putins bild av den kalla systematiska ledaren. Och Zelensky blir mäkta populär, har en vacker familj, allt det som Putin alltid velat, och det går snabbt. Putin blir direkt omkörd i Rysslands vagga, det tar på självbilden. Dessutom följer Zelensky inte de "normala" politiska reglerna i området. Och andra sidan var det ju just därför han blev president.

Putin anser att Zelensky säger att Minsk-fördraget (det som skulle bidra till stabilitet i Ukraina-områden) skulle förstöra det som Ukraina står för. Putin uppfattar det som så att Ukraina aldrig kommer att fullfölja överenskommelsen, vilket gäckar honom. Dessutom vill Ukraina bli NATO-medlem, vilket är helt mot principen av att inte ha fiendens vapen som granne. Då skulle dessutom Krim bli omringat av NATO.  Enligt Putins världsbild tvingar allt detta honom att agera. Han agerar med invasion. Målsättning: snabbt få tillbaka ett Ukraina enligt Putins normal.

Men det gick fel. Ukrainarna slåss enhetligt. Zelensky blir vackrare varje dag kriget går framåt. Putin blir fulare varje dag kriget går framåt. Putin bombar sitt eget folk. Putins möjlighet att bli Tsar krymper på alla fronter - imperiet krymper, Putin förblir ful och istället för att han blir omtyckt av folket, blir Zelensky, den han föraktat och sett ner på, mer omtyckt av folket - och kanske inte bara i Ukraina utan även i Ryssland. 

Hur tar denna Putin dessa förkrossande nederlag? Förstår han att det är nederlag? Blir han råttan inkörd i ett hörn som gör vad som helst? Finns det någon nåd för en diktator och terrorist? Hur skall en västvärld behandla en massmördare? 

Universitetet och företaget

Vi har i flera repriser i ÅU läst om debatten som gäller ledarskap och kommunikation vid ett universitet, då främst vid vårt svenskspråkiga Åbo Akademi. Det har också diskuterats om universitet kan jämföras med ett företag, och dess rektor med en verkställande direktör.

Först, vad är det gör företag framgångsrika? Typiskt brukar det vara goda produkter, ett gott anseende, varumärke och rykte, en engagerad personal som trivs och får utveckla sig, och en god stämning där man använder sig av medarbetarnas förmågor och ideer. Dessutom har företagen en ägare som idkar en långsiktig ägarstyrning, som drivs via styrelsens strategi och verkställande direktörens dagliga arbete för att förverkliga det som ägarna vill med företaget. För det mesta vill ägarna maximera det mervärde de får via företaget, i form av ekonomisk avkastning.

Ett universitet har som produkter på forskning baserad undervisning och forskning. De universitet som är framgångsrika har goda produkter, ett gott anseende, varumärke och rykte, en engagerad personal som trivs och för utveckla sig, en god stämning där man använder sig av medarbetarnas förmågor och idéer. Universiteten har en ägare, som är samhället, i form av både skattebetalare och näringslivet. Vi har ett intresse av att universiteten ger oss ägare mervärde i form av kunskap och utbildning som gagnar vårt land och välfärden. Vi skattebetalare vill maximera det mervärde vi får via universiteten, i form av samhällets konkurrenskraft. Räknat upp så här, blir skillnaden mellan företag och universitet små.

Jag tror sist och slutligen att helt samma saker gör en organisation livskraftig och välfungerande, oberoende om det är fråga om ett universitet, ett företag eller en frivilligorganisation. Skall ett universitets ekonomi vara i god form, gäller det primärt för universitet att driva sin egen verksamhet så att universitets produkter, undervisning och forskning, är eftertraktade och av god kvalitet. Den nya universitetslagen från år 2010 ger universiteten all möjlighet att självständigt leda sin verksamhet i den riktningen. Men universiteten i Finland har trögt, och ibland motvilligt, gett sig in i att utnyttja möjligheterna.

Men jag tror att det inte ännu, under de dryga 10 år universitetslagen varit i kraft, utvecklats en tillräckligt starkt ledningskultur och kompetens att leda den typ av kunskapsorganisationer universiteten representerar.  Näringslivet har tusentals organisationer där ledare och verkställande direktörer får växa till sig. Arbetsmarknaden för universitetsrektorer är mycket begränsad. Det är, tror jag, en utmaning för hela Finland, för att universitetsväsendet och högskoleväsendet idag skall kunna växa sig starkare, men jag tror att vi är sakta på väg.

 

Jerker Björkqvist, TkD

 Publicerat i ÅU 21.10.2022

Om skenande byggkostnader i Åbo

Logomobron är igen en symbol för hur byggkostnader skenar i Åbo. Varför skenar byggkostnader? Jo, generellt för att det inte har utnyttjats kompetens för att reda ut sakerna på förhand, och säkert en del önsketänkande.

På senaste stadsfullmäktiges möte efterlystes de ansvarig för överskridande av budgeten. Det intressanta är ju att den ansvariga i sista hand är stadsfullmäktige, det är ju därför vi har kommunalval på kommande, för att välja de som ansvarar för stadens angelägenheter. Förstås används tjänstemän att utföra det mesta praktiska, men i regel görs detta praktiska enbart enligt de direktiv de beslutsfattande organen i staden utfärdat. Om direktiven blir tvetydiga, och stor tolkningsmöjlighet för tjänstemän, då blir det ju besvärligt. Har direktiven om brobygget innefattat hur projektledningen skall utföras? Och finns det rätt kompetens inom Åbo stad att hantera byggprojekt? Hursomhelst styrs verksamheten i staden i sista hand av fullmäktige.

Jerker Björkqvist

Klimat och CO2 i atmosfär och hav

Några fakta om vårt livsviktiga kol (kemiska förkortningen C) som ingår i alla biomassa, grundenergilagring i biosfären (olika sockerarter  i form av kolkedjor), samt före detta socker i form av olja som inte frigjorts till biosfärens kretslopp utan blivit bundet i marklager.

I atmosfären finns det ungefär 200 gigaton kol (C) i form av koldioxid (CO2). 200 gigaton är alltså 200 miljarder ton. I världshaven uppskattas det finnas ungefär dryga 4000 gigtaton C som kolsyra eller bundet i bikarbonat och kalciumkarbonat.

Man uppskattar att biosfären (dvs. alla växter och djur) binder ungefär 550 gigaton kol (C), i form av olika kolföreningar (organisk kemi ;). Primärproduktionen (dvs. mängden C som globalt binds via fotosyntesen) uppskattas vara 100 gigtaton per år. Dvs fotosyntesen "använder slut" allt kol (CO2) i atmosfären på två år. Detta händer ju inte i praktiken utan CO2-halten i atmosfären har hållits relativ konstant. Alltså något annan process tillför C till atmosfären. Internationella energirådet (IEA) anger att vi mänskor via får energianvändning släpper ut 8 gigaton C per år i form av CO2. Så fortfarande kommer det 92 gigaton C via andra processer. Mest är detta biosfärens eget kretslopp, via nedbrytning via djur, bakterier och förruttnelse.

Så hur stor del av det av mänskor utsläppta 8 gigaton C per år hamnar in i biosfärkretsloppet, och hur stor del blir kvar i atmosfären? Om vi följer IAE:s historia av CO2-utsläpp och jämför med uppmätt ökning av CO2 i atmosfären, skulle det tyda på att 90 % upptas i biosfärens kretslopp och 10 % (0,8 gigaton C/år för tillfället) blir kvar i atmosfären.

Hur mycket finns då lagrat i olja och kol? Generellt är olja och gas ca 80% kol.  Estimaten (x) säger 900 gigaton C som råmaterial, 200 gigtaton C i olja och 140 gigaton C i naturgas.

Hur mycket energi binds via fotosyntes? Trä har värmevärden ca 4 kWh/kg. Ca hälften av träets massa är kol. Fotosyntesen binder 100 gigaton kol per år. Det betyder fotosyntes-baserad tillväxt motsvarande 200 gigaton träprodukter. Omsatt i värmevärde betyder detta 800 000 terawatttimmar (TWh). Det vi mänskor nu använder är dryga 160 000 TWh/år. Den energimängd som strålar mot jordens yta är däremot  2,23 miljarder TWh per år. Vi behöver alltså 1/14000 del av den solenergi som strålar till jorden. Fotosyntesen binder 1/2800 av den solenergi som kommer från solen.

http://large.stanford.edu/courses/2017/ph241/caruthers2/docs/bp-2016.pdf

Sjuka hus och luftväxling

Antalet personer som bott i ett hus där det primära uppvärmningssättet är eldning i kakelugn avtar. Själv har jag minnen av vedmängder som har radats in under skolbyggnader innan jag själv egentligen ens började skolan. Och som scout och fritidsboende har jag eldat med ved. 

Då man eldar med ved, dras stora mängder luft från rummet där kakelugnen eller kaminen där man eldar in i eldstaden. I eldstaden sker en förbränningsprocess (veden brinner), som resulterar i en het rökgasström bestående av koldioxid, kolmonoxid, kväveoxid, sotpartiklar, vattenånga, samt syre och kväve som annars också ingår i vanlig luft. Denna heta rökgasström ger ifrån sig en del av värmen på väg upp genom kakelugnen och skorstenen. Verkningsgraden (dvs. andel av förbränningsvärmen som går till uppvärmning av huset) för en på rätt sätt eldad gammal kakelugn är 40-60%, i en öppen eldstad 10% eller mindre. 

Den luftmängd som sugs in vid eldning kan lätt uppgå till hundratals kubikmeter i timmen. Idag rekommenderas att inneluften skall bytas varannan timme, vilket för ett egnahemshus idag betyder 100-200 kubikmeter i timmen. Denna luftmängd kom typiskt in via olika springor i huset - läckande dörrar  och fönster. Vi kallt väder kom den tunga kalla uteluften till kaminen via golvet, det ledde till kalla golv. Varma dagar eldade man i köksspisen och vädrade med öppna fönster för att få in frisk luft. Vid gamla tidens vedeldning uppfylldes alla dagens normer på luftvaxling i hus. Detta ledde till att huskonstruktionerna hölls torra och mådde bra.

Men att elda med ved är tungt, kräver insatser hela tiden, och resulterar i ojämn värmefördelning (både i själva huset och i tiden). Dessutom är verkningsgraden skral, och förorsakar alltför mycket utsläpp. Man började i tiden installera centralvärme. Värmen kom nu istället via varmvattenrör till radiatorer (värmebatterier) på väggarna, där värmen producerades i pannrum, typiskt  med oljeledning, med verkningsgrad på 80-90%.  Men luftväxlingen sjönk samtidigt radikalt, då man inte ännu helt förstått vikten av luftväxling inomhus. Att byta ut luften betydde ju värmeförluster, och speciellt 1970-talet energikris gjorde att man ville hermetiskt kapsla in hus, på sätt och vis sätta en plastpåse kring huset. De som någon gång har lämnat våta kläder i en plastpåse vet hur det går.

Åbo energi startade med fjärrvärme är 1976, med iden att istället för att ha pannrum i alla hus kunde producera värmen på ett energieffektivt sätt i stor skala. Detta är systemet som i regel idag används i alla stadens skolor. Men om luftväxlingen har tagits i beaktande är mycket beroende på åldern på skolan och hur det skötts genom tiderna. Nybyggen har i regel luftväxlingen i skick, eftersom det idag är krav på  bygglov. Men oberoende av husets ålder  krävs att luftväxlingen sköts (filter byts, rengöring av systemen).

Att längta tillbaka till forntidens "fritt andande hus",eller naturlig luftväxling är en utopi. Naturlig luftväxling är beroende av rör med temperatur och höjdskillnad (skorsten), och byggnader som dessutom läcker luft tillräckligt. I envåningshus fungerar det bra bara genom då det blåser ute ordna korsdrag. Det enda som  ger tillräcklig ventilation är att ha maskinella fläktar som säkerställer tillräckligt luftombyte. Ventilationssystem med värmeåtervinning tar dessutom tillvara en del av den värme som annars skulle ha gått till kråkorna. Genom att filtrera luften som man matar in i huset gör luften inomhus god också för astmatiker.

Så om vi i framtiden skall komma undan sjuka hus, se till att huset står torrt och sörj för god ventilation.  Det är egentligen inte så svårt, men det krävs att bägge dessa krav uppfylls under hela husets livstid. Och det tycks vara svårt. 

Sedan har vi problem med byggmaterial som ger ifrån sig partiklar eller gaser som är skadliga för mänskor (asbest, rappning, mattlim, ytmaterial), och där problemen blir större vid dålig ventilation. Men det är en annan historia.

Hur balansera kommunens ekonomi ?

 Covid-19 har satt många redan ansträngda kommuners ekonomi på eldprov. För Åbo visade prognosen ett underskott på 70 miljoner euro för är 2020, vilket är dryga 6% av totalkostnaderna i staden.  Sedan kom statens extra stöd för Corona, och resultatet för Åbo och många andra kommuner i Finland ser för tillfället bättre ut, men på bekostnad av kraftigt ökade statsskulder. Det är ju något som inte är särdeles hållbart, man borde balansera ekonomin. 

Balans i en kommuns ekonomi kan förenklat beskrivas såhär: (privat aktivitet i staden) x (skatteprocent) = (stadens utgifter). Så vi har 3 saker vi kan ändra på: skatteprocent, stadens utgifter och privat aktivitet i staden. Det som beslutsfattare i en stad kan påverka någorlunda snabbt är skatteprocent och stadens utgifter. En trend som vi sett på senaste tiden är att man turvis höjer på stadens utgifter och skatteprocenten. Alla vill alltid ha mera pengar i budgetförhandlingar. Covid-19 har påverkat två delar av ekvationen: privat aktivitet har minskat (lockdown), stadens utgifter har ökat (sjukvård, kostnader kring Covid-19).

Det andra sättet att balansera ekonomin är att se till att den privata aktiviteten i staden ökar. Det gäller större industriföretag, det gäller handel och serviceföretag. Ökar denna aktivitet, blir stadens ekonomi automatiskt mer balanserad. Men den privata aktiviteten ökar inte av sig själv. Som stad måste man se till att det både finns förutsättningar för privat verksamhet och individer som kan delta i denna. Åbo måste vara en attraktiv stad för både individer och företagsamhet. Det skall vara lätt att bygga, bo, och vara verksam i Åbo. Skolorna skall vara bra, och de unga skall ha goda förutsättningar för god fritidsverksamhet.  

Att få staden attraktiv betyder att man jobbar med stadsplanering,trafikarrangemang, näringslivsförutsättningar och utbildningssystem både skillt och som en helhet.

För mig är barn och unga speciellt viktiga. Jag vill att de skall känna sig välkomna i staden. Det skall finnas möjligheter till vettig fritidsaktivitet, och skolor skolor skall utveckla sig så att man strävar till att minska ojämlikheter. Vi måste ta vara på alla ungas förmågor, inte bara de som är extra bra på att läsa och skriva. 

Framtidens fabriker

Vi har under året läst nyheter om industrianläggningar i Finland som läggs ner. Först ut i raden var UPM Kymmenes pappersfabrik Kaipola Jämsä, Neste följde tätt på, där raffinaderiet i Nådendal meddelades läggas ner, med orsak alltför stora uppgraderingskostnader för att uppnå dagens hållbarhetskrav. Senast nu Stora Ensos pappersfabrik Veitsiluoto i Kemi. Och man befarar att det blir fler. Flere frågar sig varför just nu, eller varför lägga ner lönsamma fabriker? UPM Kymmenes VD har uppgav att orsakerna till nedläggningen är höga lönekostnader, kostsam logistik och dyr energi.

Under mina egna fortsatta studier i optimering i slutet på 1900-talet gjorde jag i samband med en kurs en optimering av var i Europa pappersbruk skulle investera utgående prediktioner för  råmaterialpris, transportkostnader, lönekostnader och energikostnader. Redan då visade optimeringen  att man skall bygga pappersfabriker nära konsumenten, dvs. i Mellaneuropa. Så det att pappersfabriker försvunnit och försvinner från Finland är inte någon större överraskning. Varför det är just nu är att efterfrågan gått ordentligt nedåt i samband med att mänskor sitter hemma p.g.a. Covid-19. Och då blir det aktuellt att stänga den pappersfabrik som är eller ser ut att på sikt bli minst lönsam. 

I Finland är det ingen idé att bygga fabriker där man har ett lågt förädlingsvärde, dvs. där skillnaden mellan råvarupris och produktpris är liten i förhållande till logistikkostnaderna, där dessutom produkterna är i regel bulk-produkter.  Tacka Internethandeln för att vi har cellulosaindustri som går bra, det är trots allt billigare att mala träden i Finland, än att skicka träden till Mellaneuropa för att malas eller kokas till pappersmassa för kartong för näthandelsförpackningar.

Men det finns flera exempel på områden där förädlingsvärdet är stort i förhållande till logistiken. Företag som tillverkar apparatur för hälsovården (GE Healthcare, Perkin Elmer, Bayer) har orderböckerna fulla, företag med långt automatiserad komplex tillverkningsprocess (Valmet Automotive, Wärtsilä, Kone, Sandvik) går bra. De företag som satsat på  automatisering av sin tillverkningsprocess har lyckats ta tillbaka tillverkning till Finland, och samtidigt skapa nya arbetstillfällen. Automation leder i regel till flera arbetstillfällen, inte färre.

Jag har de senaste åren haft förmånen att arbete i ett forskningsprojekt Reboot Factory IoT, där man ser på hur man med hjälp av sakernas internet (IoT) och IT-lösningar kan förbättra lönsamhet för tillverkande industrin. Vad man där har lärt sig är den enorma tillgång av skickliga och fördomsfria mänskor det finns ute i industrin, och hur skickliga vi i Finland är. Där kombineras ivrigt IT-lösningar med traditionell verkstadsindustri, så att vi produktionen blir flexibel, förutsägbar och konkurrenskraftig. Men det industrin efterfrågar för tillfället en klar politisk linje, förutsägbarhet och långsiktighet, i de förutsättningar som finns i Finland för att driva industriell verksamhet. Detta innefattar åtminstone energipris och -beskattning, lagstiftning, arbetsmarknadsreglering, hållbarhetsmålsättningar och byggande av nationell kompetens.

Att bygga dessa nya fabriker är möjligt i Finland. Vi har tillgång till högt utbildade mänskor, vi är vanligen stolta av att kunna göra ett bra arbete. Vi skall utveckla samarbetet mellan forskning, utbildning och industri så att kloka unga mänskor får visa sina förmågor. Vi skall inte sörja över de industrier som någon gång varit, utan glädjas över de industrier och arbetstillfällen som framtiden för med sig.

Jerker Björkqvist, TkD, Åbo

Publicerad i HBL 25.4.2021