Jag kommer inte helt ihåg när jag började cykla till skolan, men antagligen på ungefär 3:e klassen i lågstadiet. Sedan senare högstadietider har jag cyklat varje dag, året om. Det gör jag i regel fortfarande.
Cykling är det absolut snabbaste sättet att ta sig fram i en stad av Åbos storlek. Jag åker inte mycket buss, det beror på att det för det mesta är snabbare att cykla.
Det finns ett par ordentliga nackdelar med cykling. Man blir svettig, och det är inte roligt att komma in svettig på olika möten. Det är svårt att transportera saker. Mindre kappsäck går någorlunda, men blir det större är det problem. Så många gånger är det bil som gäller.
Så vad säger jag då efter 30+ års cyklingserfarenhet, vad har ändrat, har något blivit bättre eller sämre?
Cykelvägar. Inga relevanta förändringar har hänt i centrumområdet. Det är precis lika svårt att cykla i centrum som för mer än 30 år sedan. Torgområdet är idag mer bussparkering än ett centrum av en småskalig europeisk stad. Att cykla dit är mest att se till att inte bli överkörd av en buss.
Utanför centrumområdet finns det en hel del cykelvägar längs med infartslederna. De fungerar ganska bra, men det är problem med "
flytet".
Åstränderna har förbättrats mycket, också ur cyklingsperspektiv. Men fortfarande är det problem med att fotgängare och cyklister skall dela på områdena, och farosituationer uppstår hela tiden. Att cykla ut till öarna (Hirvensalo / Runsala) borde göras mycket rätlinjigare.
Vissa helt knasiga lösningar (cykelfilen i Kaskisbacken, cykelfilen på Köpmansgatan) förstår man inte riktigt hur de kommit till. De löser åtminstone inte några problem.
Cykelparkering borde också göras obligatorisk i planläggningen. Cykelparkering skall vara nära det ställe man tänker besöka. Hela iden med cykling är att det är flexiblare än med bil, och då skall parkering också vara smidigt.
Flyt. När man bygger vägar för bilar tänker man på att vägen skall vara jämn och inte innehålla kraftiga kurvor. När cykelvägar byggs tänker man inte ofta på detta. Cykelvägar kan byggas som enskilda avsnitt längs en gata, de kan sluta i ingenting, det kan finns höga trottoarkanter som man skall åka över, anslutningar innehåller kraftiga kurvor. Trafikljus är trimmade enligt biltrafik, som cyklist passar man inte in i rytmen, och måste stanna i nästan varje ljus för rött. Det känns nog som om de som planerar cykelvägar inte har cyklat själva. Som cyklist skulle man gärna kunna trampa på i jämn fart (15-20 km /h), men så fungerar det bara inte.
Vintercykling. Att cykla på vintern är inte så väldigt annorlunda än på sommaren. Föret kan ibland förstås vara riktigt skrot, oplogade cykelvägar med smala cykeldäck får en mest att påminna om en ovan lindansare. Växelvajern fryser fast i minusgrader, så det gäller att välja rätt växel när man stannar, för det är den enda växeln man har när man senare skall cykla igen. Cykeln måste ha ordentliga träckskydd, för annars är alla kläder och väskor skitiga i slaskigt före.
Men välplogade cykelvägar fungerar riktigt bra också på vintern.
Jeff Speck för fram termen "Walkable city" i sin metodologi för stadsplanering. I ett TED-talk visar han en mycket klar korrelation mellan cyklingsinfrastruktur och mängden mänskor som cyklar. Men infrastrukturen skall komma först, sedan kommer nog cyklisterna. Genom att göra tydliga, lättcyklade, säkra cykelstråt, så kommer nog cyklarna igång.
Så det finns massor att förbättra när det gäller cykling. Och lösningar finns, man behöver bara fara till cyklingsställen som Köpenhamn eller Holland för att se på hur man gjort att cyklingsinfrastrukturen fungerar. Åbo kunde sälla sig till städerna med detta i skick.
