Reflektion: Vårt sjukvårdssystem

Jag satt en gång på en resa över Atlanten bredvid en person som visade sig vara läkare och forskare. Han var gift med en svenska, vilket ledde till ett pendlande mellan ett amerikanskt universitet (har tyvärr glömt vilket det var) och Karolinska institutet i Sverige. Diskussionen var kring forskning i allmänhet, men drog också in på sjukvårdssystem. Som pendlare och forskare i två länder med olika grunder i sjukvårdssystem, hade han ju att jämföra.

I Sverige tillämpar man lång samma sjukvårdssystem som i Finland, där vi har en allmän sjukförsäkring, där sjukförsäkringsavgifterna betalas via skatter. I USA har man ingen allmänn sjukförsäkring, utan den vanliga modellen är att arbetsgivaren betalar en sjukförsäkringsavgift, som normalt täcker också familjemedlemmar. Fattiga och äldre har rätt till en sjukförsäkring som bekostas av skattemedel, bara man förstår anmäla sig till detta system. Så modellen där är att man på något sätt får sina försäkringsavgifter betalda, men endast en gång.

I Finland har alla en allmän sjukförsäkring. Men det som min granne på sätet bredvid förvånade sig över var att vi i Finland ofta dessutom köper en privat sjukförsäkring, dvs. betalar för två sjukförsäkringar samtidigt. Han förstod inte riktigt, varför man i Finland, där vi har en välfungerande allmänt sjukförsäkringsystem dessutom måste införa ett parallelt privat. Det åtminstone väckte tankar hos mig.

Orsaken till varför vi i Finland betalar en privat sjukförsäkring är att vi vill köpa oss till lite bättre service än medeltalet. Det är lite som att betala economy extra eller business class på flygresor. Slutresultatet är det samma (också för en flygresa, vi kommer fram...) men lite mindre köande, och lite bekvämare stol. I USA har man via sjukförsäkringen tillgång till samma vårdsystem via olika försäkringar. Så där finns inom sjukvården inga egentliga klasskillnader. I Finland har vi (via köpta extra tjänster...). Nå, det är nog inte hela sanningen, men principiellt så.

I Finland har vi dessutom problemet att den allmännt, med skattepengar, organiserade sjukvården inte alltid har tillräcklig kapacitet. Extra kapacitet måste köpas från privata aktörer, men till business class priser (eftersom man annars också på den privata marknaden betalar business class). Och för läkare är det också attraktivare att arbeta på den privata sidan.

Kunde man gå in för den amerikanska modellen, där all produktion av sjukvård är privat, medan endast själva försäkringen är antingen privat eller allmännt finansierad? Den amerikanska sjukvården är relativt dyr, eftersom det inte är i varken den enskilda patientens eller i sjukhusens intresse att begränsa vård. Det är ett problem med privatisering av vård; det blir nästan säkert dyrare, just för att det inte finns något direkt incitament att göra det billigare. Och sätter man priset som kriterie för upphandling, blir vården automatiskt av sämre kvalitet (jfr vissa företag inom åldringsvården). I Nederländerna är det genom lagstiftning endast icke-vinstbringande organisationer som har rätt att bedriva sjukhusverksamhet.

Kort, efter att ha läst lite kring temat skulle mitt recept vara följande:

 1. vårdtjänster kan (och får gärna vara privata), men skall drivas av icke-vinstbringande organisationer
 2. ansvaret för sjukvård borde flyttas från kommunen till län eller typ samkommuner, och ledas via statsskatten (så för detta behövs inga kommunreformer)
 3.  för vårdåtgårder fastställs fasta priser, som vårdproducenter får via sjukförsäkringarna
 4.  konkurrensen skall inte gå via priser utan via möjligheten till val av vårdplats, staten betalar resor till vårdplats som överstiger en självriskandel (typ 50 euro)
 5. sjukförsäkringen är fortfarande allmän, men höginkomsttagare skall ha möjlighet att alternativ betala en privat sjukförsäkring, med samma medicinska service, men t.ex. bättre rum, kortare köer

Finlands lagstiftning skall ge det klara moraliska budskapet; att driva vårdinrättningar och fungera inom vården är primärt ett samhällsuppdrag. Som arbetande inom vården kan lönerna visserligen vara goda, men det får inte leda till att eftersträvan till högre vinster blir det som driver organisationer.