Ursprungligen skrivet 22.3.2012
Jag har igen suttit och pratat med europeiska vänner och samarbetspartner i samband med ett europeiskt forskningsprojekt. Med i sällskapet på en middag i Madrid var en malesier, Han representerande den kinesiska etniska gruppen i Malesien men bor numera i London. Han pratar utmärkt engelska, och är både socialt och tekniskt kunnig. Det blev prat om hur en finländare pratar svenska, och han sa "alltså är du till hälften svensk och till hälften finsk". Jag sa genast nej, jag är till 100 % finländare, jag bara råkar ha svenska som modermål. Jag brukar säga det med stolthet, att vårt land kan fungera så bra som det gör när det gäller vår tvåspråkiget och respekt för minoriteter, men den senaste tidens Dragsvik-klappjakt har gjort att jag inte känt mig särdeles stolt längre.
I sak är det väl mest fråga om populism, men steget från populism till verklig diskriminering kanske inte är så stort. Om vi låter det bli tillåtet att öppet tala diskriminerande om minoriteter, rör vi oss på farliga vatten. Den svenskspråkiga minoriteten är ganska hjälplös när det gäller sina möjligheter att stoppa förändringar som gör att vi bli marginaliserade, om den politiska ledningen inte klart meddelar att diskiminering inte tillåts. Den högsta politiska ledningen i Finland representeras ju i nuläget av statsminister Katainen, som klart kunde meddela vilka tongångar han accepterar i "sitt" land. Vi har också en nyvald president, som gick ut som segrare i en valrörelse som cirkulerade kring öppenhet och tolerans. Denna nyvalda president kunde också klart meddela vad som är tillåtet i den politiska diskussionen. Diskriminering skall inte vara tillåtet!
Vi kan jämföra detta med mobbning i skolor bland barn och unga. Vid mobbning är det någon eller några som uttalar sig och beter sig förnedrande mot en på något sätt udda individ eller grupp. Vi vet att trots att flera tycker att det kanske inte är riktigt rätt, är det betydligt lättare att antingen titta bort, eller speciellt om det ser ut som om man får det lättare för sig genom att bli en av mobbarna, så blir man det. Vi klagar på att barn och unga inte vågar ställa sig upp och säga att det är fel att mobba. Men tyvärr, så är vi vuxna ofta inte ett dugg bättre. Det syns i fallet Dragsvik, där det tilläts en opposition att öppet uttala sig diskiminerande. Och vi har sett det i fallet med AKT, där en hel ledning såg det för sig mer fördelaktigt att bli en av mobbarna. Först när det gick fram att de eventuellt går under tillsammans med mobbaren, vände kappan i fallet AKT.
Vi borde komma fram till en miljö och ett samhälle där minoriteter och grupperingar skall få verka på samma villkor som majoriteten, och där man respekterar olikheter, eller till och med framhäver styrkan med olikheter i samhället. Det borde vara naturligt för starka mänskor i samhället att så fort diskriminering förekommer att ställa sig upp och klart säga att så här gör man inte. Denna bild borde vara så tydlig, att dagens barn och unga får en rollmodell, via föräldrar och ndra vuxna, från den poliska ledningen. En sådan rollmodell, som gör att mina svenskspråkiga barn, och andra barn med olikheter i form av språk, religion eller annat kan gå på stan utan rädsla för olika sorters påhopp.
Då kan jag kanske igen vara stolt när jag berättar om Finlands tvåspråkighet för min vän från London. Samhällen med öppenhet, tolerans och nyfikenhet på det som är olika, brukar vara samhällen som det går bra för. Öppenhet, tolerans och nyfikenhet leder till innovationer, som dagens finland skriker efter, men som vi inte sett allför många av.
Jerker Björkqvist
Åbo
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar