Bättre hantering av byggprojekt i Åbo stad

På Byggmästarna och -ingenjörerna YH RKL;s valdebatt 4.4.2017 i Åbo diskuterades bl.a. varför vi har projekt som går utanför alla ekonomiska ramar som stadsteatern och Impivaara simhall. Det debatterades också varför skolor som Pääskyvuori, Cygnaeus och Sirkkala där byggnader har reparerats flera gånger eller trots reparationer måste antingen repareras på ny eller rivas pga. fortsatta fuktskador och problem med inomhusluft.

I panelen lyftes fram att problemet är projektledningen och övervakningen. Stadens byggprojekt har idag otydlig ledning, ansvar för kostnadsuppföljning och kvalitet är anonymiserade i organisationen.

Lösningen är i princip enkel: Bygg om organisationen så att det finns tydlig projektledning och ansvar. Politiskt är detta dock inte det lättaste att få dessa ändringar gjorda, speciellt med en tradition av politiska tjänstemannautnämningar, där det inte är kompetensen som avgör. Detta måste man frångå.

Men det är årligen fråga om 10-tals miljoner euro som går till reparationer, pengar som mycket väl skulle kunna användas till annat än halvdana bygginsatser. Istället kunde pengarna användas till kärnverksamheten, såsom lärarresurser.

Jerker Björkqvist
Kommunalvalskandidat, Sfp i Åbo

Publicerat i ÅU 6.4.2017

Suomalaisuuden liitto - mitä?

Olen käynyt useasti työkokouksissa eri puolilla Eurooppaa, yleensä muiden suomalaisten kanssa. Suomalaisessa ryhmässä on hyvä olla, asiat yleensä hoituvat napakasti, ei turhaa filosofoida tai väännellä, vaan tullaan asiaviestillä kokoukseen ja asiat sovitaan. Ja kun kerran asiat on sovittu, niin asia sitten on niin. Pidetään kiinni sovitusta, ollaan rehellisiä, työtä tehdään tarvittaessa pitkään jotta asiat saadaan eteenpäin.

Olen saanut olla ylpeä siitä että olen suomalainen. Suomalaisuus on ollut Sisun, työteon ja rehellisyyden tae. Olen itse pyrkinyt siihen.

Kotisuomessa tulee vastaan järjestö nimeltään Suomalaisuuden liitto. Kuulostaa mahtavalta, järjestö mikä ajaa yllä mainitut asiat, rehellisyys, työteko, Sisu. Mutta ei, käy ilmi että suomalaisuuden liitolla ei ole mitään tekemistä Suomalaisuuden kanssa. Liitto ajaa, melkein ainoana päämääränä, pakkoruotsin poistamista kouluista. Onpa se uusi määritelmä suomalaisuudessa. Olisin ymmärtänyt jos liitto olisi vaalinut Suomen kielen opetusta ja kulttuuria. Mutta miksi ihmeessä liitto ajaa jonkun asian poistamista? Ei sitten liitolla ole suurta luottoa Suomalaisuuteen, jos se että Suomen kouluissa opetetaan vähemmistökieltä olisi uhka suomalaisuudelle.

Top Gear autoohjelmassa Mikä Häkkinen opettaa ralliautoilua Jeremy Clarksonille. Nuotiotulen äärellä Jeremy yrittää Mikalta selvittää mikä on Suomalaisuutta:

J:  - I wonder if I would be a little bit Finnish myself -- I don´t like noise people. Does that make me Finnish?
M: - Yes
J: - I like to have the spanners in my toolbox in the order of size, so that I can always find the right one. Is that quite Finnish?
M: - Yes it is, very much. Personally, that´s what I do.Everything has to be very organized.
J: - I quite like to have the air vents of my car pointing the same way - exactly. Is that Finnish?
M: (Mika looks like he´s watching a wicked man) - Eh, No.

Olipa se selvittelyä, mutta ainakin rehellisempää kun suomalaisuuden liitto.

Suomalaisuuden liitto taitaa olla susi lampaan vaatteissa.

30+ år av cykling i Åbo

Jag kommer inte helt ihåg när jag började cykla till skolan, men antagligen på ungefär 3:e klassen i lågstadiet. Sedan senare högstadietider har jag cyklat varje dag, året om. Det gör jag i regel fortfarande.
Cykling är det absolut snabbaste sättet att ta sig fram i en stad av Åbos storlek. Jag åker inte mycket buss, det beror på att det för det mesta är snabbare att cykla.

Det finns ett par ordentliga nackdelar med cykling. Man blir svettig, och det är inte roligt att komma in svettig på olika möten. Det är svårt att transportera saker. Mindre kappsäck går någorlunda, men blir det större är det problem. Så många gånger är det bil som gäller.

Så vad säger jag då efter 30+ års cyklingserfarenhet, vad har ändrat, har något blivit bättre eller sämre?

Cykelvägar. Inga relevanta förändringar har hänt i centrumområdet. Det är precis lika svårt att cykla i centrum som för mer än 30 år sedan. Torgområdet är idag mer bussparkering än ett centrum av en småskalig europeisk stad. Att cykla dit är mest att se till att inte bli överkörd av en buss.

Utanför centrumområdet finns det en hel del cykelvägar längs med infartslederna. De fungerar ganska bra, men det är problem med "flytet".

Åstränderna har förbättrats mycket, också ur cyklingsperspektiv. Men fortfarande är det problem med att fotgängare och cyklister skall dela på områdena, och farosituationer uppstår hela tiden. Att cykla ut till öarna (Hirvensalo / Runsala) borde göras mycket rätlinjigare.

Vissa helt knasiga lösningar (cykelfilen i Kaskisbacken, cykelfilen på Köpmansgatan) förstår man inte riktigt hur de kommit till. De löser åtminstone inte några problem.

Cykelparkering borde också göras obligatorisk i planläggningen. Cykelparkering skall vara nära det ställe man tänker besöka. Hela iden med cykling är att det är flexiblare än med bil, och då skall parkering också vara smidigt.

Flyt. När man bygger vägar för bilar tänker man på att vägen skall vara jämn och inte innehålla kraftiga kurvor. När cykelvägar byggs tänker man inte ofta på detta. Cykelvägar kan byggas som enskilda avsnitt längs en gata, de kan sluta i ingenting, det kan finns höga trottoarkanter som man skall åka över, anslutningar innehåller kraftiga kurvor. Trafikljus är trimmade enligt biltrafik, som cyklist passar man inte in i rytmen, och måste stanna i nästan varje ljus för rött. Det känns nog som om de som planerar cykelvägar inte har cyklat själva. Som cyklist skulle man gärna kunna trampa på i jämn fart (15-20 km /h), men så fungerar det bara inte.

Vintercykling. Att cykla på vintern är inte så väldigt annorlunda än på sommaren. Föret kan ibland förstås vara riktigt skrot, oplogade cykelvägar med smala cykeldäck får en mest att påminna om en ovan lindansare. Växelvajern fryser fast i minusgrader, så det gäller att välja rätt växel när man stannar, för det är den enda växeln man har när man senare skall cykla igen.  Cykeln måste ha ordentliga träckskydd, för annars är alla kläder och väskor skitiga i slaskigt före.
Men välplogade cykelvägar fungerar riktigt bra också på vintern.

Jeff Speck för fram termen "Walkable city" i sin metodologi för stadsplanering. I ett TED-talk visar han en mycket klar korrelation mellan cyklingsinfrastruktur och mängden mänskor som cyklar. Men infrastrukturen skall komma först, sedan kommer nog cyklisterna. Genom att göra tydliga, lättcyklade, säkra cykelstråt, så kommer nog cyklarna igång.

Så det finns massor att förbättra när det gäller cykling. Och lösningar finns, man behöver bara fara till cyklingsställen som Köpenhamn eller Holland för att se på hur man gjort att cyklingsinfrastrukturen  fungerar. Åbo kunde sälla sig till städerna med detta i skick.

Dålig inomhusluft

Många hus, nya eller lite äldre, rapporteras idag ha dålig inomhusluft. Man pratar ofta om mögelhus. Mögel förekommer säkert i många hus, men mögel förekommer helt allmänt utomhus omkring oss också. Problemet här är koncentrationen, dvs. hur mycket mögel per luftmängd, som beror på mögelhärdar inomhus och dålig luftväxling.

Men det som också förekommer är olika kemiska föreningar från byggmaterialen. Vi har historiskt haft ammoniak (ytspackel/bindemedel kasein) och formaldehyd (spånskivor/bindemedel i lim), båda är numera via byggnormer minimerade. Det som förekommer idag är flyktiga organiska föreningar (VOC), som uppstår då betong kommer i kontakt med mattlim. Denna process försnabbas av fukt. Otaliga offentliga byggnader och kontorsbyggnader lider, och kommer att lida av VOC, p.g.a. otillräckliga byggnormer. Detta i kombination med energisparande reducerad luftväxling, vilket gör att både mögel- och VOC-koncentrationerna blir höga. Detta leder till att de som vistas i husen lider av huvudvärk, luftvägsproblem som kan leda till astma och kanske livslång överkänslighet.

Så en stad som Åbo kunde internt gå in för att då man bygger, ser man till att kända faror elimineras, trots att byggnormer inte skulle kräva detta. Och inte välja det billigaste.

Publicerad i ÅU 1.4.2017

Åbos energiframtid

Åbo skall bli koldioxidneutralt år 2040, så har sittande fullmäktige beslutat. Jag satt idag (28.3.20017) på Lähienergialiittos paneldebatt, där man utredde energifrågor speciellt med tanke på förnybar energi. I debatten deltog representanter från 7 partier.

I Åbo stad kan två projekt plockas fram. Bostadsområdet Skanssi, där man bygger ett fjärrvärmenät med lägre temperatur (65 grader), vilket möjliggör inmatning i fjärrvärmenätet. Det andra är det nya Biobränsle-kraftverket i Nådendal, vilket möjliggör användning av biobränsle istället för kol för att uppnå koldioxidneutralitet.

Den stor frågan var i alla fall om man borde låta lokal och distribuerad energiproduktion till Åbos fjärrvärmenät. Frågan är om man kan använda spillvärme från fastigheter till fjärrvärmenätet. Samtidigt är frågan om man politiskt vill luckra upp monopolet kring fjärrvärmenätet.

Personligen tror jag att fjärrvärmenätet är är på utgående. Genom andra lösningar, främst värmepumpar av olika slag, kan man bättre ta till vara spillvärme från fastigheter och föra tillbaks till det egna huset i form av värme eller varmvatten. Värme tas från luften eller jorden. Värme från central anläggning blir onödig, speciellt då energieffektivitet i fastigheter på också andra sätt ökas.

Frågan var också hur man ställer sig till solenergi. Om man tittar på LCOE (Levelized Cost of Electricity) idag så är vattenkraft billigast, sedan kommer vind, solel, kol, gas, kärnkraft. Solel har kommit redigt mer i pris, och idag kan man i princip få hur mycket energi som helst genom att bygga fler solpanelanläggningar. I Kina byggs kombinerat vattenkraft-solpanelsystem där solpanelerna står för 850 MW (jämför Lovisa1 500 MW). Utmaningen som återstår är att flytta energin och lagra energin. Men när detta är löst, så har vi nästan löst utmaningen med energiförsörjning globalt.

Så vad ingår då paletten över Åbos framtida energilösningar?

 - ökat biogasframställning / använding (gasbussar, lokal värme med gas)
 - FÖRNYAT AVFALLSBRÄNNVERK - eget energiavfall borde användas lokalt
 - mycket lätt process för bygglov för uppdatering av energieffektivitet
 - värmepumpar: jord, luft/vatten, havsområden
 - planläggning för solenergiområden / vindkraftsområden
 - mera demo-områden, där företag kan utveckla energiprodukter för export
 - energiintegration (energi-flyttas mellan fastigheter)
 - planering för framtida elbilar (laddning, självkörande)
 - Public-Private-Partnerships för energilösningar


Åbo kan bra bli koldioxidneutralt per 2040, varför inte före det?

Motorvägen i tunnel

Kuppis-området växer så det knakar. Industriområdet i Österås tas successivt i bruk för boende och företagsamhet, visionsplaner finns redan och har bl.a. presenterats i Turun Sanomat.  Motorvägen och järnvägen delar idag av området från Kuppisparken  och resten av rutstaden. Varför inte göra slag i saken och föra ner motorvägen och järnväg i tunnel i området? På det sättet kunde området få en image som lugnt, modernt kombinerat boende och kontorsområde, där prioriteten ovan jord ligger på modern bullerfri stadsmiljö med prioritering på lätt trafik.

Kostnaden för tunneln kan delvis finansieras genom försäljning av den tomtmark som frigörs. Parkering måste också lösas, men bl.a. universitetsbacken kunde bra inhysa en parkeringsgrotta.

Oppimisen digitalisaatioko?

Kaikkien huulilla on nyt digiaalisatio, oppilaitoksissa puhutaan digioppimisesta ja mietitään miten opetusta pitäisi digitalisoida. Mielestäni lähtökohdat ovat väärät. Digitalisaatiolla tarkoitetaan yleisesti, miten yhteiskunnan ja yritysten prosessit voidaan automatisoida. Hyvin määritellyt prosessit voidaan automatisoida tietokonejärjestelmien avulla. Tällaisia prosesseja ovat esimerkiksi verotusprosessit, valvontakameroiden kuvatunnistus, kirjanpito, matkalaskujärjestelmät tai verkko-ostokset.

Luovat prosessit, kuten taiteen luominen, kirjoittaminen, organisaation kehitys on toisaalta hyvin vaikeita automatisoida.  Väitän että oppimisprosessit kuuluvat luovien prosessien joukkoon, eli oppiminen on hyvin vaikeasti automatisoitavissa. Oppiminen vaatii, että olemme luovassa ympäristössä, jossa ajattelu ja ymmärtäminen voi kasvaa samalla kun omaksumme tietoa. Oppiminen toimii parhaiten, kun ympärillä on muita henkilöitä saman oppimisprosessin parissa. Sen takia opetuksen digitalisaatio on käsitteenä aika vaarallinen, ja voi helposti viedä väärille poluille.
Toki hyviä tietolähteitä voidaan luoda myös digitaalisessa muodossa. Tämä ei kuitenkaan ilmiönä ole mitään uutta, kirjoja on tehty jo kauan ja videoformaatissa on tehty hyviä opetusvideoita jo yli 40 vuotta. Videoiden ja digimateriaalin tuottaminen sekä jakelu on tänä päivänä huomattavasti helpompaa, mutta laatu ei välttämättä sen takia hirveästi parane.

Uskon toki digitalisaatioon. Elämämme helpottuu automatisoinnin ja digitalisaation ansiosta. Opetuksessa pitäisikin tähdätä siihen, miten huomioidaan nuorten tulevan yhteiskunnan ja työympäristön muuttumista digitalisaation myötä.

Jerker Björkqvist, TkT
Tietotekniikan yliopistonlehtori, Åbo Akademi
Turun Sanomissa 10.3.2017

Kommunens uppgifter efter vårdreformen

Åbos utgifter år 2016 är ca 1500 miljoner euro (8100 euro per invånare). Av dessa går 665 miljoner ( 3614 euro per invånare) till vårdsektorn, 311 miljoner till utbildning (1690 euro / invåndare) och resten på 255 miljoner till fastigheter, fritid, miljö samt 250 miljoner till gemensamma funktioner.

Uträkningarna är inte helt klara, men då hypotetiskt, i samband med vårdreformen,  665 miljoner (44%) övergår till landskapen, blir det för staden kvar att besluta om utbildning, fritid, fastigheter och miljö. Fastigheter servar egentligen bara grundfunktionerna utbildning och fritid, så kvar att besluta om blir inte mycket. Eller blir det?

Idag fungerar det krasst så här; vårddistriktet skickar en räkning till Åbo stad på hur mycket sjukvården detta år har kostat. Åbofullmäktige kan inte mycket annat än grymta till över de stigande kostnaderna och sedan betala räkningen. Man kan höra fina tal om hur bra det skulle vara att göra något åt saken, men snart kommer nästa räkning i posten, ett litet grymtande, och räkningen betalas igen.

Kanske det är positivt för kommunen att denna återkommande grymtning försvinner. Nu kan man satsa på det som vi kan besluta om. Vad beslutar fullmäktige nu då om? Den största kostnaden blir utbildning, sedan kommer fritid och miljö. Vi kommer tillbaka till gamla grunduppgifter - att organisera utbildning och att organisera stadsbyggandet.

Utbildning innebär att dagvård, grundskolor, andra stadiets utbildning (yrkesinstitut / gymnasium) fungerar. Yrkeshögskolor och universitet hör visserligen inte till stadens ansvarsområde, men visst är det i stadens intresse att dessa också fungerar. För vad alla dessa bidrar till, är att samhällets grundpelare - ett aktivt näringsliv - har tillgång till kunnig, ambitiös och idérik arbetskraft. Vi skall komma ihåg, att grunden för hela finansieringen av det gemensamma är via skatter - skatter innebär att en del av vårt arbete utförs indirekt för  det gemensamma via ett beskattningssystem. Och för att skatter skall kunna tas måste näringslivet fungera.

För att näringslivet skall fungera skall vi också trivas i vår stad (fritid) - stadsplanering (miljö) skall göra att det är lätt att bo, att röra sig och att vara aktiv på sin fritid. Näringslivet skall ha lätt att etablera sig och fungera i staden. Då frodas också näringslivet - och igen - vi har råd att göra det vi anser att en god stad gemensamt skall organisera.

Allt hör ihop - utbildning - näringsliv - fritid - stadsplanering. Stadsfullmäktiges uppgift blir att se till att denna sak fungerar bra ihop. Det behövs positiv vilja, framtidsvisioner och byggande av förtroende. Men visst - vi kan få Åbo att bli Finlands bästa stad att bo.

Näringslivet omkring oss erbjuder nu en enastående chans för Åbo att bli vad man vill. Varvet fungerar som en motor, företag har märkt att outsourcing till "löglöneländer" inte lönar sig, vi har bilfabrik, gruvmaskinsfabrik, farmaceutisk industri, och växande antal IT-företag i staden. Åbo måste nu dra sitt strå till stacken på ett bra sätt.

Trumpifiering

Snart två veckor har gått med Trump vid makten i USA. Jag har flere gånger åkt till USA under Obamas presidentperiod. Under denna tid upplevde jag att varje gång jag åkte, kom jag fram till ett USA, som kändes lite öppnare än förra gången.

När jag nu tänker på USA, tänker jag på att jag fastnar i "immigration", plötsligt är jag inte välkommen. Jag har alltid upplevt mänskorna i USA som intresserade, välkomnande, tjänstvilliga och allmänt vänliga. Jovisst, de uppfostras de till, kunden har rätt, respektera din medmänska. Men å andra sidan har jag haft lyxen att för det mesta röra sig med bland de som kallas intellektuella i samband med vetenskapliga konferenser. För visst har jag också upplevt försäljaren i BestBuy, som var övertygad om att muslimer tar över världen om vi inte  är på vår vakt, gänget på gatan på den mörka gatan i Chicago som rånade mig genom att slå mig på käften och de vanliga mänskorna som shoppar i olika formers mall:ar. Och det var sist och slutligen den arbetande klassen som i sin rädsla för omvärlden valde Trump. De tillät inte att ett intellektuellt politikeretablissemang bestämmer vad som är rätt och fel. De tänkte att nu bestämmer vi själva.

Snart två veckor har gått, vi vet inte så mycket annat än att nu skramlar det ordentligt. En teori är att genom att skapa ordentlig kaos, kan man lätt få igenom det man egentligen vill åstadkomma då oljudet är som högst. Trump har fjärrdiagnostiserats till att ha personlighetsstörning typ narcissist eller motsvarande, men det saknas det karakteristiska för dessa; man måste själv lida av störningen för att diagnosen skall fastställas. Trump lider inte, utan hans omvärld. Och han har skapat en del hittills med sina metoder.

Hur är det i Finland, har vi risk inför kommunalvalet att vi råkar ut för en Trumpifiering, dvs. där visioner och önskedrömmar styr över politikeretablissemang, statistik och politisk realism. Delvis skulle jag vilja det, vi mänskor drivs av visioner och drömmar. Vi vill ha något att titta framåt mot, att jobba för. Martin Luther Kings "I have a dream"-tal målade upp visioner om ett nytt USA. J.F. Kennedy byggde drömmen om den fria världen via "Ich bin ein Berliner". Vi behöver dessa visioner och drömmar. Trump kunde leverera något som gav hopp åt arbetarklassen i USA.

Så jo, vi behöver drömmar och visioner om det framtida Åbo vi vill jobba för. Men vi skall inte gå fram med lika Trumpen stil.

Diplomi-insinöörikoulutus Turussa

Turussa valmistuu vuosittain noin 120 diplomi-insinööriä, tieto-, kemian-, prosessi-, ja biotekniikan alueilta, Turun Yliopistola puolet, Åbo Akademista puolet (aikaisemmissa kirjoituksissa on esitetty Turun Ylipistolta valmistuneet DI:t).  Oulussa valmistuu noin 250, Tampereella 800 ja Pääkaupunkiseudulla noin 1100. Aallon, TTY:n ja LTY:n edustajat ovat esittäneet, että heidän tarjoama koulutus riittäisi myös Turun alueelle. Sinänsä on tänne tervetulleita kaikki jotka haluavat olla mukana rakentamassa Varsinaissuomen teknologiaympäristöä, otamme mielellämme vastaan hyviä aivoja.

Kuitenkin olen siinä uskossa, että jos todellakin pitkällä tähtäimellä haluamme rakentaa teknologiapohjaista toimintaa, emme voi luottaa siihen, että ympärillä olevat toimivat jatkossakin aikovat käyttää alueen mahdollisuudet hyödykseen. Jotta alueella todellakin toimii yritystoimintaa joka luo innovaatioita ja vientituotteita jatkuvalla syötöllä, niin tarvitaan riittävä määrä "pöhinää", eli eri mittakaavassa toimivaa yritystoimintaa ja ihmisten liikkuvuutta organisaatioiden välillä. Tämä syntyy silloin kun riittävä määrä nuoria ja vanhempia aivoja ajamassa omia ja yhteisiä tavoitteita. Meidän pitää luoda edellytykset sille, että alueella on tällainen dynamiikka, ja laajennettu diplomi-insinöörikoulutus on erittäin hyvä väline tähän suuntaan.

Emme tarvitse lähteä nollasta, alueella valmistuu jo vuosittain 120 diplomi-insinööriä, ja tämä tapahtuu jo nyt yhteistyönäTurun yliopiston ja  Åbo Akademin välillä, ja tukena on myös Turun ammattikorkeakoulu omalla insinöörikoulutuksellaan.  En ota kantaa siihen mikä on paras formaatti laajennukselle, ja kuten jo mainittiin muissa kirjoituksissa, toiminnan laajentaminen vaatii myös hyviä opettajaresursseja ja oikea asenne. Mutta Turun alue pitää itse ottaa vastuun tästä kehityksestä.

Jerker Björkqvist, TkT
Åbo Akademi
Turun Sanomissa, 20.1.2017

Kan vinstbringande företag sköta offentliga uppdrag?

Den privata sektorn utgår från iden att verksamhetens övergripande syfte är att skapa ekonomisk vinst åt ägarna. Den offentliga sektorn övergripande syfte är igen att tjäna medborgaren. Den privata sektorn får sina intäkter genom att förädla tjänster och varor som säljs på en marknad där det (för det mesta) finns konkurrens. Den offentliga sektorn får sina intäkter genom att samla in skatter, dvs. genom att kanalisera en del av den privata sektorns intäkter till att förverkliga den offentliga sektorns uppdrag.
Typiskt har den offentliga sektorn tagit åt sig uppgifter som det lönar sig att organisera kollektivt istället för att organisera privat.  Utbildning hör kanske till de äldsta uppgifterna, medan sjukvård, socialvård, grundinfrastruktur (vatten, el, vägnät) hör till de centrala idag i den nordiska välfärdsmodellen.

Kan vi kombinera dessa två modeller, dvs. använda privata företag till att sköta de kollektiva uppgifterna? Politiskt svarar vänstern nej, högern svarar ja.

Det är helt självklart att om normala företag som sköter offentliga uppgifter eftersträvar vinst. Gör de inte det, fungerar de lagstridigt. Samtidigt blir det problematiskt att ta skattemedel från privata sidan och kanaliserade den till vinster i vissa företag. Här har Li Andersson helt rätt, tjänstemän på den offentliga sidan förverkligar detta kanaliserande, och modellen att man använder skattemedel till att bidra till vinst i ett företag är ohållbart. Man tjänar inte medborgarna genom att kanalisera skatter till vinster i privata företag. Och steget till bäste-broder-mentalitet blir för kort.

Å andra sidan finns det många goda exempel på att den privata sektorns förmåga att skapa mycket kostnadseffektiva varor och tjänster. En normal personbil är exempel på en en sådan vara, där kvalitet och pris är på en utmärkt nivå (åtminstone om man bortser från Finland bilbeskattning). Men här finns det en enorm konkurrens - varje mänska som varit med om att köpa bil har varit med om det. Vi kan ofta välja om vi överhuvudtaget behöver en bil, och väljer vi att köpa en bil kan man jämföra tekniska egenskaper mot pris i oändlighet. Det finns en enorm marknad och enorm konkurrens - som ser till att de vinststrävande företagen fortfarande strävar efter vinst - men är tvunga att erbjuda ett utmärkt pris/kvalitetsförhållande för att nå vinster.

Men går vi till förbindelsebåtstrafiken i skärgården; kan vi där nå någon form av konkurrens? Finns den en sådan marknad att konkurrens kan uppstå? Eller hur är den med cancervård, äldrevård? Vilken är konkurrensen där som garanterar bästa pris/kvalitet? Obefintlig. När mänskor står i nöd, är det det en helt annan sak än att välja bil i bilaffären. Då blir det fråga om att vi kan vara säkra på att den offentliga sidan, som vi valt att organisera kollektiva uppgifter, tjänar sina medborgare. Det är därför det heter tjänsteman - en tjänstemans uppdrag är att tjäna medborgarna.

Så kan privata sektorns vinstbringande företag förmedla den offentliga sektors tjänande uppdrag? Blir uppdragen automatiskt effektivt gjorda bara för att de är privat organiserade. Knappast, om det inte finns incentiv för att göra det effektivt. Och kontinuerlig konkurrens utgör utmärkt incentiv för effektiv arbete.

Men hur gick det med Caruna? Hur kunde våra politiker godkänna att ett investeringsbolag, vars huvudaffärsmodell är att köpa upp monopolinfrastrukturbolag med investeringsbehov och sedan ge interna kapitallån till hutlösa priser, övertar kollektivt skapade eldistributionsnät i Finland? Och för konsumenten blir inget annat alternativ kvar än att betala till investeringsbolag i skatteparadis. Då har man inte tjänat medborgarna.

Eller hur kan det vara möjligt att vi har en stor trafik mellan politiker, som starkt bidragit till en vårdreform, och plötsligt befinner sig på ledande positioner i de vinststrävande vårdbolag som planeras vara viktiga komponenter i kommande kollektiva hälso- och socialvård.

Men tolka mig inte fel. Jag älskar vinststrävande bolag, då de gör de det är bäst på- skapar utmärkta högkvalitativa produkter och tjänster inom ramen för sund konkurrens. Men jag hatar all form av korruption, som då kollektiva tillgångar eller skattemedel som samlats för att tjäna medborgarnas intressen återfinns för andra syften och ställen, t.ex. vinster i företag eller i skatteparadis.

Asylsökande från Finland?

Den trygga finska urskogen och åkerslandskapen har förändrats. Förutom björnar, älgar, ärkefinnar kan vi plötsligt också möta asylsökande, som söker sin tillflykt från våld och död. Mänskor med fara för sitt liv söker sig till Europa. t.om. till den fjärran del av Europa som Finland representerar för ett hopp om trygghet, och säkerligen en vilja ett återgälda den trygghet som erbjuds.

Och vad bubblar då fram från djupet av det finska samhället? Grupperingar som ropar ut sin osäkerhet i form av hat, i form av rädsla för förändringar som de inte känner till. Förändringar av vad man kan möta i skogen, på hemgatan eller på arbetsplatsen. Och det övriga samhället förstår inte att stävja hatet, stävja rädslan, istället kallt observera från sidan, och hoppas på att åtminstone inte man själv blir involverad. För blir man involverad, kan det gå som för den som uttrycket sitt förakt mot hat och hotspridning via att spotta på järnvägstorget i Helsingfors en septemberdag 2016.

Vem sätter ner foten, och säger vad som gäller och vad som inte gäller i Finland? Finland har ryktet av ett tryggt land. Ett land där barn kan gå, cykla eller ta bussen på egen hand hem från skolan. Ett land där chefen och arbetstagaren tryggt kan talas vid i kafferummet om allt från himmel till jord, ett land där ideer och tankar värdesätts. Sätt foten ned, säg till att alla i fortsättningen också skall känna denna trygghet. Så vi som land kan erbjuda en hemvist åt mänskor, erbjuda det lugn och den trygghet vår stilla skog erbjuder.

Istället låter man främlingshat och Nazism synas öppet på gator. Symbolen för det som förstörde livet för miljontals mänskor. Det som sprider en våg av känsla för tillåtelse att utöva förtryck.

Skall vi som finlandssvenskar igen behöva vara rädda för att uttrycka oss på vårt modermål? Jovisst, jag blev slagen för att prata svenska som barn i Åbo, men tyckte en tid att dom tiderna var förbi. Jag kräver inte att mänskor ger service åt mig på svenska, men jag vill leva i en omgivning där man tycker att svenska, eller engelska, franska, tyska, arabiska är en positiv nyans på vardagen. Jag vill inte behöva känna mig som en flykting i Finland pg.a. av att jag inte är "finsk".

Steget är inte långt. Många finlandsvenskar funderar stilla på att söka asyl i Sverige, för det är lätt för oss. Vi har ett val. De som söker asyl från våld på riktigt har inget val. Låt inte Finland bli det land där man inte har valet kvar. Man skall inte behöva söka asyl från Finland.

Om mobbning och rollmodeller

Tittade just igenom MTV3 partiledardebatt. Soini meddelade under debatten med hög röst att man absolut inte får mobba. Tyvärr meddelar Soinis parti genom hela sin existens precis motsatsen. En genom linjen negativ inställning till minoriteter ger en rollmodell till unga och barn som precis driver på mobbning. Mobbning är att fråga om att identifiera minoriteter och svagheter, och utnyttja dessa för egen vinning. Det är tyvärr sannfinnländarnas sanna ideologi. Tragiskt att en partiledare kan prata och leda sitt parti så motsättningsfullt. Beklagligt.

Energibesparing med luftvärmepump

Detta inlägg är mycket tekniskt, så....

Huset vi bor i köptes 2003. Det uppvärmdes då med olja. Oljeförbrukningen var då ca 3600 l / år. Denna förbrukning har varierat mycket lite under åren. Sedan dess har en del förändringar skett. Vinden har helt byggt om och isolerats 2004-2005. Huvudvåningen har till stor del tilläggsisolerats med 50 mm ull, fönstren utbytta (2008-2009). Köket har byggt till med ca 30 kvm ny yta, inklusive grovkök, samt ett rum till i nedre våningen. Trots förändringarna har oljeförbrukningen har hållits vid 3600 l/år.

Oljepriset har stigit markant. Den första oljan köptes år 2003 för 37 cent / l. Så billigt att det var ingen ide att se på några förbättringar av värmesystemet. År 2012 kostade oljan ca 1,10 euro / l. Värmekostnaderna uppgick mao till nästan 4000 euro i året. Det var något att titta på.
Jordvärme skulle verkningsgradsmässigt bäst, men grundinvesteringen ganska stor. Borrhål 10000 euro,värmepump och diverse ca 8000 euro. Till slut stannade vi för  luft-vatten värme, med tillverkaren Nibe, apparaten Nibe Split, 12 kW utförande.

Nibe Split består av en ute-enhet, med kompressor och värmeväxlare. Uteenheten i det paket jag köpte var modell AMS 10-12. Inneenheten var modell AVCM 270. Hetgasen från ute-enheten pumpas till värmeväxlare (Alfa-Laval) i inne-enheten, där värmen överförs till a) cirkulationsvatten i huset eller b) ackumulatortanken för varmt bruksvatten (reglersystemet i paketet avgör vilkendera).  Det vatten som värms upp i ackumulatortanken hör till cirkulationssystemet, det egentliga bruksvattnet värms efterhand det behövs i en rostfrittstålspiral inne i ackumulatortanken. Vid behov värms ackumulatortankens vatten även med elmotstånd 9kW.

Systemet togs i bruk 18.9.2013 med eldrift, värmepumpen kopplades in 11.10.2013. Systemet har följts upp genom någorlunda regelbunden avläsning av elmätaren i huset, dvs det som du har loggats är energimängden som hela huset har använt. Separat för värmepumpen finns inte information.

Före värmepumpen togs i bruks gjordes ett estimat för hur mycket energi huset använder. Detta gjordes på basen av existerande oljeförbrukningsinformation samt gissad verkningsgrad för värmepanna. Detta användes för grund att göra ett estimat för hur mycket elenergi det nya värmesystemet kommer att använda, utgående från estimerat värmebehov vid olika temperaturer, samt de verkningsgradskurvor som fanns till förfogande för värmepumpen. Summa sumarum var estimatet för behövling uppvärmingsenergi på årsbasis 29000 kWh. Detta motsvarar 3600 l värmeolja, med en verkningsgrad på 81%. Detta kan ungefär motsvara en värmepanna från 1960.  Till detta läggs ännu hushållsel, ca 7300 kWh.

Estimatet för värmepumpsystemet gjordes hösten 2012, och enligt detta estimat skulle den totala elförbrukningen till värmepumpen vara 12600 kWh (10400 kWh värmepump, 2200 kWh till elmotstånd fär kallaste tiden). Inklusive hushållsel (7300 kWh) skulle då totala elenergiförbrukningen vara 19900 kWh.
För tiden 18.9.2012-10.9.2013 var den uppmätta totalelförbrukningen 19502 kWh, vilket mycket bra stämmer överens med estimatet. Beräkningsmässigt  ger detta en årsverkningsgrad på 2.13. Beräkningsmässigt, utgånde från olje-eldning, gav värmepumpen in inbesparing första året på 2730 euro, då man använder sig av oljepriset 1,10 euro / l, och elpriset 0,10 euro / kWh. Jämfört med direktelvärme, blir beräkningsmässiga inbesparingen 1352 euro. Då investeringen i värmepump var ca 7500 euro, blir återbetalningstiden 2,74 år jämfört med oljeeldning.

Vattenförsörjningen samt konkurrens i Åboregionen

Turun Seudun Vesi Oy grundades år 1974.  Någon stiftelseurkund hittade jag inte direkt, och betalade inte heller dryga 6 euro för att (eventuellt) få den via Virre-tjänsten. Så varför företaget någon gång grundades är oklart.
År 2000 skrevs ett samarbetsavtal om att börja ta råvatten från Kumo älv. Kumo älv startar som fortsättning på sjöområdena kring Tammerfors, 50 km sydväst om Tammerfors, kringlar sig först lite mot sydväst till Vittis (Huittinen), därefter mot nordväst till Björneborg. Avtalet skrev på av Åbo, Reso, Nådendal och Pargas. Den som skulle förverkliga det hela var Turun Seudun Vesi Oy.

I samma veva förverkligades också någons barntida dröm om konstgjort grundvatten. Konstgjort grundvatten skapas genom att maskinellt påtvinga det som normalt skapar grundvatten. Grundvatten skapas genom att nederbörd filtreras genom sandlager. Konstgjort grundvatten skapas genom att pumpa ut vatten på en sandås, låta det rinna igenom, och pumpa upp det ur marken genom relativt konventionella brunnar (likt svenskarnas spetsbrunn, dvs man slår ner ett rör i marken och pumpar upp vattnet, men med industriell dimension).  Detta vatten skulle sedan ledas via rör till Saramäki i Åbo.

Projektet har stött på en hel del probelm. Problem med miljötillstånd, problem med upphandling. Förrening av vattnet från Kumo älv måste fixas i en anläggning i Vittis.

Kostnader? som vanligt sprang kostnaderna iväg. Ett prisestimat från 2008 var uppe i 150 M€, vilket är mer än dubbelt av kalkylen. Bara vattenröret till Åbo kostade mer än 40 M€. Exakta siffror är ju svåra att få, eftersom TSV är ett aktiebolag, och vi som kommuninvånare inte har insyn i bolaget ("affärshemligheter").
År 2012 kommer vattenverket i Åbo att gå 1,8 M€ back pga. dyrt vatten från TSV.  År 2011 gjorde vattenverket en vinst på 10 M€ (före investeringar, som ju är svåra att få fram vad de är, men gissar att det är fråga om TSV). Detta på en vattenmängd på ca 17 Mm3.  Enkelt uträknat betyder det direkt en kostnadshöjning på 1 €/m3.

Med annan teknik, från betydligt mer krävande grundvatten, rapporteras en kostnad på ca 0,5 € / m3 totalt för vattenproduktion. Detta uppnås i Ashkelon i Israel, där man från medelhavets salta vatten genererar dricksvatten med omvänd osmos med 3,9 kWh/m3 vatten, 20 cent / m3. Resten av kostnaderns är kapitalkostnader. Detta görs i en skala som är ca 10 gånger den i TSV:s anläggningar.

Men till pudelns kärna. Ideen med kommuner är att invånarna kan slå sig samman och göra saker effektivare än om man gör det enskilt. Vattenförsörjning är en typisk sak som absolut borde bli billigare och bättre då man gör det centralt. Men det kräver också att man har insyn och kontroll över verksamheten. Vattenförsörjning är ju trots allt så livsviktigt att man inte någonsin borde ge bort kontrollen över denna.
Nu har Åbo nästan helt gett bort kontrollen över sin vattenförsörjning till bolaget TSV. Vi är snart beroende av detta företag. Skickar det en räkning, så måste man bara snällt betala, annars stängs vattenkranarna.

Universitetens uppgift ??

Som anställds som undervisare/forskare vid ett universitet går åtminstone mina tankar med jämna mellanrum till frågan om varför universiteten finns till. Vad är den uppgift vi utför, vilket uppdrag utför vi vid universiteten?
Då finansieringen vid universiteten minskar i Finland, finns det åtminstone inom ÅA kraftiga diskussioner om vilka ämnen som skall prioriteras, och hur man skall välja ämnen. Många gånger känns det som om diskussionen sker totalt ÅA internt, med diskussion om hur historia, antroprologi, filosofi, filologi etc. skall organiseras. Jag får intrycket att det pratas hebreiska, fast jag själv ändå varit verksam vid ett universitet i många år. Hur skall då en utomstående, förstå något? Och är universitetens uppgift att parlamentera internt om hur organisera versksamhet och vilka ämnen vi skall ha? Ibland känns det lite så....

Vad är då universitetens uppgift? Uppsala universitet grundades (nåja, nu får nog säkert historiker spader över mina simplifieringar) för att kungen behövde läskunnighet i närkrets, så att han inte skulle bli lurad när avtal gjordes upp med grannstater. Mycket entydigt, se till att statens konkurrenskraft var i skick. Senare har läskunnigheten organiserats redan i mycket tidigare ålder, så konkurrenskraft i Europa får man inte idag genom läskunnighet. Men jag tror fortfarande att samma uppdrag gäller; att statens konkurrenskraft är i skick. Det gäller universitetsväsendet i helhet, vi har i Finland flere universitet med lite varierande uppdrag.

Åbo Akademi är Finland svenskspråkiga universitet, vårt uppdrag är att se att konkurrenskraften för den svenskspråkiga befolkningen hålls i skick. Våra studerande skall bidra att Finland hålls med i toppligan i Europa och världen. Men detta kan aldrig ett universitet göra ensamt. Universiteten bara bidrar med den kunskap som de på riktigt konkurrerande organisationerna behöver, och de finns utanför universitetet. Företag med export, företag som utvecklar affärsmodeller, handel, sjöfart, statsmakten. Organisationer som behöver direkt konkurrensfördel, där produkter, varor och tjänster helt enkelt bättre än andra.

Men vi behöver också indirekt konkurrensfördel. Det är att Finland skall kännas som ett bra land att bo i. Vi skall ha välfärd, kultur, fritidsmöjligheter. Dessa är konkurrensfördelar som blir viktigare, allteftersom grundförutsättningarna är i skick. Detta gör att mänskor känner sig väl tillfreds, och bättre kan bidra till de direkta konkurrensfördelarna.

Det finns den enkla regeln att varje industriarbetsplats dessutom skapar en arbetsplats inom tjänstesektorn. Att denna regel gäller kan vi se ur den sysselsättningsstatik som görs upp i Finland. Antalet industriarbetsplatser är därför en primär mätare på hur ekonomin kommer att utvecklas i ett land. Detta trots alla statliga arbetsgrupper som vill införa tron på tjänstesamhället eller informationssamhället. Krasst sagt, så kommer universiteten att bättre lyckas med sin uppgift om de bidrar till att industriproduktionen är konkurrenskraftig i landet.

Hur som helst kan universiteten aldrig sköta sin uppgift instängda i sin egen låda. Endast då det finns en klar lyhördhet och samverkan med samhället kan uppgiften skötas. Vilken kunskap behövs idag och imorgon? Vi lärare får inte tro att det som lärts ut de senaste 50 åren är det som ger konkurrensfördel imorgon. Vi måste vara lyhörda, diskutera med industrin och samhället. Utvecka både VAD vi lär ut och HUR vi gör det.

Denna bild över hur vi skapar konkurrensfördel kunde också kallas universitetens vision. Om visionen är sådan, att personal vid universitetet, företagen runt oss, nuvarande och kommande studerande förstår visionen och är överens, så har vi enkelt att jobba. Denna vision kan förfinas till övergripande lärandemål för olika studieinriktningar, som igen både samhället runt, studerande och vi själv förstår.

Reflektion: Vårt sjukvårdssystem

Jag satt en gång på en resa över Atlanten bredvid en person som visade sig vara läkare och forskare. Han var gift med en svenska, vilket ledde till ett pendlande mellan ett amerikanskt universitet (har tyvärr glömt vilket det var) och Karolinska institutet i Sverige. Diskussionen var kring forskning i allmänhet, men drog också in på sjukvårdssystem. Som pendlare och forskare i två länder med olika grunder i sjukvårdssystem, hade han ju att jämföra.

I Sverige tillämpar man lång samma sjukvårdssystem som i Finland, där vi har en allmän sjukförsäkring, där sjukförsäkringsavgifterna betalas via skatter. I USA har man ingen allmänn sjukförsäkring, utan den vanliga modellen är att arbetsgivaren betalar en sjukförsäkringsavgift, som normalt täcker också familjemedlemmar. Fattiga och äldre har rätt till en sjukförsäkring som bekostas av skattemedel, bara man förstår anmäla sig till detta system. Så modellen där är att man på något sätt får sina försäkringsavgifter betalda, men endast en gång.

I Finland har alla en allmän sjukförsäkring. Men det som min granne på sätet bredvid förvånade sig över var att vi i Finland ofta dessutom köper en privat sjukförsäkring, dvs. betalar för två sjukförsäkringar samtidigt. Han förstod inte riktigt, varför man i Finland, där vi har en välfungerande allmänt sjukförsäkringsystem dessutom måste införa ett parallelt privat. Det åtminstone väckte tankar hos mig.

Orsaken till varför vi i Finland betalar en privat sjukförsäkring är att vi vill köpa oss till lite bättre service än medeltalet. Det är lite som att betala economy extra eller business class på flygresor. Slutresultatet är det samma (också för en flygresa, vi kommer fram...) men lite mindre köande, och lite bekvämare stol. I USA har man via sjukförsäkringen tillgång till samma vårdsystem via olika försäkringar. Så där finns inom sjukvården inga egentliga klasskillnader. I Finland har vi (via köpta extra tjänster...). Nå, det är nog inte hela sanningen, men principiellt så.

I Finland har vi dessutom problemet att den allmännt, med skattepengar, organiserade sjukvården inte alltid har tillräcklig kapacitet. Extra kapacitet måste köpas från privata aktörer, men till business class priser (eftersom man annars också på den privata marknaden betalar business class). Och för läkare är det också attraktivare att arbeta på den privata sidan.

Kunde man gå in för den amerikanska modellen, där all produktion av sjukvård är privat, medan endast själva försäkringen är antingen privat eller allmännt finansierad? Den amerikanska sjukvården är relativt dyr, eftersom det inte är i varken den enskilda patientens eller i sjukhusens intresse att begränsa vård. Det är ett problem med privatisering av vård; det blir nästan säkert dyrare, just för att det inte finns något direkt incitament att göra det billigare. Och sätter man priset som kriterie för upphandling, blir vården automatiskt av sämre kvalitet (jfr vissa företag inom åldringsvården). I Nederländerna är det genom lagstiftning endast icke-vinstbringande organisationer som har rätt att bedriva sjukhusverksamhet.

Kort, efter att ha läst lite kring temat skulle mitt recept vara följande:

 1. vårdtjänster kan (och får gärna vara privata), men skall drivas av icke-vinstbringande organisationer
 2. ansvaret för sjukvård borde flyttas från kommunen till län eller typ samkommuner, och ledas via statsskatten (så för detta behövs inga kommunreformer)
 3.  för vårdåtgårder fastställs fasta priser, som vårdproducenter får via sjukförsäkringarna
 4.  konkurrensen skall inte gå via priser utan via möjligheten till val av vårdplats, staten betalar resor till vårdplats som överstiger en självriskandel (typ 50 euro)
 5. sjukförsäkringen är fortfarande allmän, men höginkomsttagare skall ha möjlighet att alternativ betala en privat sjukförsäkring, med samma medicinska service, men t.ex. bättre rum, kortare köer

Finlands lagstiftning skall ge det klara moraliska budskapet; att driva vårdinrättningar och fungera inom vården är primärt ett samhällsuppdrag. Som arbetande inom vården kan lönerna visserligen vara goda, men det får inte leda till att eftersträvan till högre vinster blir det som driver organisationer.

Kan man konkurrensutsätta allt?

Det diskuteras på många plan konkurrensutsättning av kommunens olika tjänster. I praktiken alltså skall man alltså be företag om offerter på för vilket pris de vill utföra de tjänster kommunen väntas utföra. Och sen välja den bästa (billigaste?).

Vänta nu.... grundidén med  en kommun är ju att vi inte vill köpa våra tjänster av företag, utan att vi slår oss ihop till en kommun, organiserar vissa tjänster själva (inom kommunen), och för detta betalar en generell avgift kallad skatt. Så varför skulle då kommunen köpa tjänsterna av företag, när det ju var det vi ville undvika?

Kanske det inte är hela sanningen. För kommuner är ju mer än en organisering av tjänster. Kommuner implementerar också välfärdsmodellen, som fungerar lite som ett försäkringsbolag. Vi behöver i medeltal och utspritt under livet en mängd service, som temporärt, privat betalad, är mycket dyr (sjukvård, utbildning, vård av barn och äldre). Avgiften till den gemensamma kassan är beroende på vår betalningsförmåga (skatt). Kommunpolitikernas uppgift är att välja vilken service vi erbjuder, och hur vi organiserar den. Ja, förstås inom ramen för Finlands lag, dvs. det som rikspolitikerna gått in för.

Men tillbaka till konkurrensen. För att det skall fungera med konkurrens, måste det också finnas en riktig marknad. En marknad där det finns många köpare och många säljare. Många av de tjänster som finns inom kommunen saknar denna marknad. Ofta finns det bara en köpare (primärt bara en kommun), och ibland bara en säljare (inom specialsjukvård). Att automatiskt tro att kommunen "sparar" genom att konkurrensutsätta är naivt. Och att kalla det "spara" är också naivt, visst sparar vi genom att äta makaroner livet igenom, men är det det vi vill ha? Så är det också inom sund konkurrens; vi måste ha ett utbud, och kunna välja där kostnad, kvalitet och uppnått totalresultat är i balans.  Så gör vi som privatpersoner hela tiden, men hur få en kommun att uppnå samma sak? Ibland är det vettigare att göra sin potatismos själv, än att köpa färdigmos, som ju oftast är betydligt billgare per enhet. Så också för en kommun.

Så var kan konkurrens fungera på riktigt inom en kommun? Hur ställa upp krav på kvalitet och utvärdera totalresultat så man får ändamålsenligt slutresultat? Är det t.ex. bättre att anlita yrkesmän bosatta i egen kommun, som eventuellt är lite dyrare, än från andra landsändan, när slutresultatet eventuellt är att man måste ta ansvar för den egna kommunen plötsligt arbetslösa yrkesmän? Jag är inte nationalekonom, men har en fingertoppskänsla av att här borde det ännu funderas.

Jag har i många projekt erfarit, att känslan av "bra resultat" är mycket mera än att titta på de kalla siffrorna. Oftast är ett bra resultat beroende på att mänskor är engagerade, tror på vad de gör och enas om målsättningarna. Också om det blev dyrare än väntat. Hur är det då med resultatet av en kommunal upphandling? Vi vill ju som kommuninvånare få ett bra totalresultat. Skall mina skattepengar sättas på nånting, så vill man ju att det känns bra.

Generellt har jag ingenting emot konkurrensutsättning av tjänster. Men detta skall inte göras som ett självändamål, utan då det finns en reel möjlighet att det uppnådda resultatet blir bättre. Och så skall det finnas kompetens att köpa in tjänster.

Kommunsammanslagningar och den enskilda invånaren

Efter att som kommunalvalskandidat försökt fylla i svar på samma frågor på x antal valmaskiner (där kunde en forskare undersöka på vilket sätt svaren från en kandidat varierar beroende på valmaskin), så blir en stor fråga hur man skall förhålla sig till kommunsammanslagningar. För Åbo betyder det inte något radikalt, för Åbo förblir centralort vem man än slår ihop sig med. Och knappast flyttas några sjukhus eller hälsovårdsstationer heller. Men vi kanske får Ikea på "vår" mark, om det nu har något betydelse.

Men för mindre kommuner, vad betyder en kommunsammanslagning? Eller närmare sagt, vad betyder den för den enskilda kommuninvånaren? Det dagliga livet, som kretsar mellan hem, arbetsplats, skolor, dagvård och inköpsställen, ändrar knappast det minsta hur man än klipper och tejpar i kommunkartan. Det inte så dagliga livet, såsom hälsovård, sjuvård, tandvård ändrar antagligen mer p.g.a. av generell samhällsutveckling (t.ex. befolkningsstruktursutveckling) än kommunsammanslagningar.

Visst kan det finnas olika principer för t.ex. markanvänding i olika kommuner, så en sammanslagning leder väl då främst till en likriktning av dessa principer (dvs. var Ikea får bygga sitt, och vilken färg och storlek det nya egnahemshuset får vara).

För administrationen och politiken har nog en sammanslagning betydelse. Hur mycket administration behövs för att sköta hälsovården? Hur mycket skan vi i så fall minska kostnaderna? Hur många politiker behövs för att bestämma principerna för markanvändning? Och hur beaktas särbehov i en geografiskt stor kommun?  Ekonomiskt så har sammanslagningar ju ur kommunens synvinkel stor betydelse; vilka skatteströmmar får man till sitt förfogande, vilken ekonomisk belstning måste man dras med? Men detta är administrativa och politiksa frågor som går att hantera om man vill.

Det som jag tror är största utmaningen med kommunsammanslagningar är kommunikation. Här avser jag den kommunikation männskor emellan som krävs både administrativt och poltiskt för att få saker att fungera. Idag har vi tekniska möjligheter som gör olika former av "fjärrnarvaro" möjlig (telefon / video / elektroniska dokument). Men denna ersätter inte den kommunikation som sker då man har verklig fysisk närvaro. Dessa olika inofficiella småforum, där man utformar och likformar de principer man vill förverkliga i vårt samhälle. Och saknas denna kommunikation, så blir garanterat en en sammanslagning problematisk. Oberoende av vilka siffror finansministeriet visar. Men, det är ju detta som är politik!

Om energi

Klippt ur anteckningsfil, gjord år 2009

Hela vår framtida (civiliserade) existens här på jorden är beroende av två saker: Hållbar energiproduktion och fungerande energidistribution. Redan nu skulle vår civilisation kollapsa utan den teknologi vi använder, och teknologi behöver alltid energi.  Visst kan vi i viss mån minska den energimängd vi använder genom att välja lågeffektteknologi såsom bränslesnåla bilar, energisparande elektronik, eller påverka våra levnadsmönster såsom att bo så att vi  i mindre utsträckning behöver fortskaffningsmedel i vårt dagliga liv och välja "lågenergifritidssysselsättningar" . Men globalt sett, även om den industriella världen helt skulle sluta använda energi, kommer utvecklingsländernas vilja av att ha ens grundteknologi såsom glödlampor och elspisar  att göra att energianvändningen i världen ökar. Här behövs nya tankar och funderingar.

Den mängd solenergi som faller på jorden är 20000 (tjugutusen) gånger människans globala energianvändning idag. Ett 200x200 km fält med solpaneler i Sahara skulle trygga  hela jordens energiförsörjning. Fusionsenergi igen erbjuder i stort obegränsade energiresurser. Men solpaneler är ännu för dyra, och fusionskraften är inte ännu tämjd.
Solenergi är inte något för Finland, vår vinkel till solstrålarna är ofördelaktigt, och ekvatorialländer ligger mycket bättre till. Fusionsreaktorer däremot har högre verkningsgrad ju kallare (tillgång till kylvatten) omgivning de placeras i. Detta är marginellt, men i alla fall.

Men vad betyder detta då för Åbo? Vad kan vi göra idag?
Bostadsplanering: Energieffektiva hus med värmepumpslösningar.
Trafikplanering: Trots att växthuseffekten är ett spöke men okänd framtida effekt, kommer vi mänskor att röra på oss. Om Åbo-regionen växer, måste också trafikplaneringen göras med tanke på att vi också i framtiden behöver alltmer vägar. Miljövänligast blir det då att se till att trafiken löper smärtfritt och så avskiljt från människors närmiljö som möjligt. Biltrafik och lätt trafik skall så väl som möjligt separeras.
Kollektivtrafik: Bekvämligheten och ekonomi står ofta, för den enskilda individen, före miljövärden när det gäller använding av kollektivtrafik. Dessutom är kollektivtrafikens miljövärden oklara. T.ex. är bränsleförbrukning per personkilometer i kollektrivtrafiken jämförbar med bränsleförbrukningen för privatbilar.  4 personer i bilen har i regel mindre CO2 utsläpp än en halvfull buss (per personkm). En full buss vinner knappt en full bil när det gäller CO2 utsläpp. Men dieselbussens partikelutsläpp långt värre än lilla bensinbilens dito. Men välskötta bussar med preferens i trafiken är ju super. Egen chaufför, där resan går snabbt och bevämt dit man skall. Och vi får mindre trafik, vilket har betydelse på områden som inte kan svälja den trafikmängd som personbilar kräver. Och när bussarna går på vätgasbränsleceller är utsläppen endast vatten. Men; smakar det så kostar det. Och vem skall betala det när passagerarna inte vill betala?